DEN BÄSTA TIDEN ÄR NU

Första veckan att prova på livet som ensam med två små igen, minst sagt en omställning i sej, lite som att slungas tillbaka till tiden när dom 2 äldsta var små, minns dock bara små fragment av den tiden tyvärr. Försöker någonstans stanna upp och andas, påminna mig om att jag får tillåta mig själv att faktiskt vara "mammaledig" även om just ledig är lite fel typ av ord för denna typ av tid, läs (heltidsjobb dygnet runt). Men det är svårt att släppa allt annat som man skall ha i huvudet och planera inför, framtiden, livet.

Försöker njuta så mycket det bara går av allt det vackra, finns inget bättre än denna tid just nu, innan sommaren, när körsbärsträd och hägg blommar. Att mellan amning och blöjbyten vara ute så mycket det bara går och pyssla i trädgården, trots dimman av sömnbrist känns det som att det ger själen lite extra kärlek och energi. Älskar att se drömmar och projekt växa fram, den bästa tiden är verkligen nu. Här och nu.

Vi tar en dag i taget och försöker hitta nya rutiner i ett nytt liv, även fast att vi har väldigt många projekt igång och mycket som behöver fixas hela tiden försöker jag någonstans intala mig att det är lite så vi bara är och vill ha det. Undrar just hur livet blir den dagen vi är klar med allt, eller blir man någonsin klar? Tror inte det, hade en lärare en gång som sa att man har alltid ett visst antal problem i livet, eller saker som skall lösas, när några är borta från listan tillkommer alltid nya. Det stämmer nog ganska väl...

Nu ska jag göra mig redo att åka och hämta hem litet busfrö som går andra dagen på förskolan efter ett himla långt uppehåll på flera veckor, mamma kommer över snart och passar lillebror så jag lite snabbt och smidigt hinner hem igen läs,( inväntar DHL leverans ) med klinkers till projekt källaren.

Vi hörs snart igen, hoppas jag!

OM ATT MISSA PÅSKEN, MEN ATT ÄNDÅ FÅ DET FINASTE AV PÅSKÄGG MAN KAN FÅ

Välkommen till världen lillebror! 

Livet har varit lite huller om buller sedan du kom men jag hoppas att livet lättar snart igen, dimman, sömnbristen, alla måsten och allt som lyckas krångla precis när man minst orkar eller har tid. När man helst bara vill vara i bebisbubblan, njuta och snusa på bebis mest hela tiden. Och för att inte tala om att man vill försöka landa i 4-barnschocken, alla hormoner som svajar hit och dit, gråtattacker och lyckorus, förvirringen, lyckan, livet. 

Vi missade påsken helt men fick ändå de finaste av påskägg i form av efterlängtad liten lillebror, eller liten ska vi inte säga då han fick komma ut 2,5 vecka tidigare pga vikten. 4040g kärlek kom till världen alldeles för fort för både honom och mig. Mer om igångsättningen i ett annat inlägg, måste fortfarande bearbeta själva förlossningen, det här med att det inte blir riktigt som man föreställt sig...

Hela påsken tillbringades på Neonatal då lillebror hade lågt socker och var antagligen lite medtagen efter att som sagt, kommit lite för fort till världen. Efter flera dygn av extrem ångest och ett krossat psyke pga för många intryck och människor utan chans att få vila, få ensamhet, fick vi äntligen komma hem till livet, verkligheten igen. Bara känslan av att kunna andas igen, slippa människor runt omkring sig, få vara ifred, få återhämta hjärnan, himmelriket mina vänner, verkligen himmelriket trots alla hormoner och sömnlösa nätter den första veckan. 

Vissa stannar på BB för att vila upp sig, för mig är det helt tvärtom med sjukhus eller med platser överhuvudtaget med för mycket okända som kända människor, det suger så extremt mycket energi och det var precis det som skede här. För många dygn på sjukhus och jag funkar inte som vanligt, blir totalt psykiskt utmattad, deprimerad och famlar i ett stort hål av mörker, paniken som infinner sig i kroppen när man känner att nu, nu klarar jag inte av detta något mer är inte trevlig när man inte har något val. Många känner inte alls igen sig i detta, men kanske någon, någon därute förstår hur det känns att andas när man äntligen är fri igen och få en chans att vila en överstimulerade hjärna.

Detta må bli det sista lilla livet jag sätter till världen hur underbart det än är när allt är över, och jag upprepar ett mantra att jag får aldrig glömma hur det var, inte glömma denna gången utan skriva ner hur jobbigt det faktiskt kan vara tills man nått fram. All ångest, oro som äter upp en, vi är lyckligt lottade som fått ännu ett litet mirakel, för det är inte alltid så självklart som ni vet...

Så välkommen till världen Bror Love Arne, vi har valt att lillebror ska få bli uppkallad efter vår lilla änglapojke Love som föddes stilla i vecka 22. Vi är så himla nyfikna på vad detta blir för en ny liten person! 

BLOGLOVIN / INSTAGRAM / FACEBOOK

❤

GRAVID I VECKA 28 OCH OM HÖGKÄNSLIGHET I VARDAGEN

Hej vänner! Nu har vi gått in i vecka 28+1 (vecka 29), liten lever rövare som aldrig förr och jag funderar lite på ibland om det kommer bli under just denna graviditet man får uppleva ett brutet revben för första gången...

Liten men ganska så stark om vi säger så!

ONSDAG 13 FEBRUARI

Tänkte börja skriva mer om högkänslighet, hur jag personligen upplever det, men även som en slags terapi då jag under så många år läst och läst och försökt förstå vad jag "lider" av, varför jag alltid känt mig så annorlunda emot andra människor. Varför andra upplevt mig som blyg, tillbakadragen och osocial. 

Jag är fortfarande inte säker på om jag också har någon typ av Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (stor ärftlighetsfaktor) och skulle säkerligen behöva utredas för även detta, men det sjukvården inte verkar förstå är att vissa verkligen drar sig och har svårt för att söka hjälp. 

För många år sedan tog jag mod till mig, remiss skulle skickas och jag fick veta att det kunde ta några månader. Dom hörde aldrig av sig. Synd, det krävdes så mycket av mig att ens ta det där steget och efter det har jag ej gjort det igen. Kan även tillägga att läkaren jag pratade med visste inte ens vad ADD är för något.

Högkänslig är det inget tal om saken att jag inte är, väldigt högkänslig skulle jag vilja påstå och vill gärna börja dela med mig mer utav det, kanske någon känner igen sig? Kanske någon famlar i mörkret precis som jag innan det gick upp för mig att det fanns något som kunde sätta ord på precis hur jag fungerar och känner! 

Här nedan kommer ett exempel på en helt vanlig vardagssituation som kan vara väldigt påfrestande för min högkänsliga hjärna:

Har under så många år önskat ett smidigare sätt att handla mat på än att behöva in i en stor butik med massor av människor, vilket för mig innebär massor av intryck och känslor som liksom snor min energi något kopiöst, speciellt nu under graviditeten verkar jag ha blivit ännu känsligare och kan vara totalt död resten av dagen efter en mindre utsvävning bland människor i butik.

Har alltid haft svårt för butiker, svårt att koncentrera mig pga alla människor, ljud i olika former  tar enormt med energi när man är ljudkänslig, kan inte stänga av utan hör alla ljud samtidigt och extra högt.

Som ni förstår blir det ganska så mossigt däruppe, svårast har jag för att prata om man stöter på någon bekant, det blir ett himla virrvarr och tankarna går på högvarv. Så stöter ni på mig i butik, förvänta er inte någon supersocial person, får verkligen anstränga mig till max för att ta in vad personen säger och sen ska man försöka formulera ett svar på det som sägs också. 

Ibland minns jag inte ens vad som sagts, stressnivån går alltid upp när jag måste socialisera i liknande miljöer eller överhuvudtaget med personer som just bara är "bekanta" men jag har med åren börjat acceptera att det bara är såhär jag är trots att jag verkligen ogillar dessa situationer.

Har sedan barnsben bara önskat att jag kunde vara lika social som alla andra, få fram orden lika lätt som alla andra, prata vitt och brett om livet som dom flesta verkar kunna osv men det tar väldigt mycket energi att försöka vara på det här viset när man egentligen inte är det, när man är mer av en lyssnare. Dom nära hjärtat är en helt annan sak, men även dom behöver man vila ifrån ibland och det finns alltid en gräns för hur mycket jag orkar socialisera och umgås.

Högkänslighet är ingenting som går att "öva" bort, det tar bara en massa energi i onödan så mitt bästa tips är att försöka "spara" på energin genom att tänka över vilka situationer som tar onödigt mycket på den högkänsliga hjärnan. För det är otroligt jobbigt när man väl gått över den där gränsen för vad hjärnan orkar med, när den blivit totalt överstimulerad, dagar man kanske bokat in för mycket, träffat för många, varit för social, ansträngt sig att vara social fast att man egentligen inte är det, man känner sig döende, vill bara låsa in sig och dra något mörkt över sig i total tystnad.

Hjärnan värker, så kanske man skulle kunna förklara det. 

Minsta ljud gör ont, till och med ljus...

Så vad jag ville komma fram till, vi kan äntligen beställa mat online, sätta ihop våra egna matkassar för att sedan bara hämta ut i lilla staden. Kan inte med ord beskriva hur otroligt skönt detta är, att slippa ett energikrävande moment av alla 100 som redan finns i vardagen som det är.

Någon mer som är högkänslig? Vilka moment i vardagen har ni jobbigast för? Vad tar mycket energi av just dig? Berätta gärna!

BLOGLOVIN / INSTAGRAM / FACEBOOK

ETT JULIGT AVSLÖJANDE BLEV DET!

Barnen fick veta ganska sent i graviditeten att dom skulle få ett syskon, vi drog liksom ut på det vecka efter vecka och tillslut närmade vi oss jul och tanken slog mig att vi kunde göra en liten kristyr ängel av ultraljudsbilen. Nästa år ska vi nog ta och göra kristyr änglar av alla barnens ultraljudsbilder, fint minne att ha i granen tycker jag!

Reaktionen var inte direkt den vi förväntat oss, Vilda trodde att det var en bild av Lovelia eller vår lilla Ängla pojke Love och det tog en bra stund innan dom förstod vad som var på gång! Dom blev superglada men tveksamma på om det verkligen var sant, Vilda har ju länge tjatat om ett syskon, helst trillingar...oh my...

Theodor ville mest ha bevis, haha, bevis har han fått då magen ej går att dölja längre om vi säger så! Och Lovelia börjar väl nu förstå lite smått att en bebis finns i mammas mage, ska bli himla roligt att få se hennes reaktion när den lille väl är här.

Jag vet inte riktigt varför vi valde att vänta så länge som vi gjorde med att berätta, antar att en orsak var den lååååånga väntan hos barnen om vi skulle ha berättat redan i Augusti och en del kanske var för att att skydda dom ifall att bebisen inte skulle klara sig. 

Självklart skulle dom ändå fått veta vilket som, men vi kanske hade hunnit bearbeta det bättre än när lilla Love dog, där visste barnen att vi skulle få en liten till men vi var aldrig förberedda på att behöva avbryta graviditeten så sent som v 22. Det blev så virrigt och stressigt allting med känslor, sorg och hur barnen skulle ta det på en och samma dag. Skulle någonting hända nu så har vi erfarenhet, hur hemsk den typen av erfarenhet än är.

6 Maj är den lilla beräknad om allt går som det ska, troligen kommer jag bli igångsatt som med alla andra barnen runt v 37 så skulle säga i slutet av April, påskveckan där någonstans. Tiden har gått så himla fort,  men den får gärna gå ännu snabbare, för det här med att vara gravid är verkligen inte min grej tyvärr! 

Önskar så att jag kunde njuta utav graviditeten, men för mig har det alltid inneburit en extrem trötthet, konstant oro, illamående i typ 9 månader, foglossning och halsbränna från H rent ut sagt. Men självklart är det värt allt detta och efter dessa månader kommer man ändå ha glömt större delen utav det mindre helvetet man gick igenom, på både gott och ont vill jag säga! 

TORSDAG 7 FEBRUARI

Så fint det känns att äntligen få börja skriva igen, känner mig minst sagt ringrostig efter alla dessa månader, men jag har haft så himla mycket annat att fokusera på så mina sociala kanaler har verkligen fått eka tomt. Känns nästan som en nystart, tänk att det var 10 år sedan man började blogga! Hur galet?

Projekt just nu här hemma är att få till ett sovrum på övervåningen innan bebis ankomst, det är ett gammalt kök så väggar ska gipsas, taket ska gipsas, ny vindslucka skall på plats, golv måste läggas in om vi inte lyckas rädda det gamla trägolvet under. Under mattan hittade Johan ett årtal, - 50, så mattan måste ha kommit dit då. En gammal vedspis ska tas bort och väggar ska putsas och fixas! 

Sedan håller vi också på med ett större projekt nere i källaren, kommer inte avslöja än vad det kommer bli där nere men jag kan säga som så att det är en stor och något läskig dröm som kanske snart går i uppfyllelse! Ska bli så kul att få berätta när allt är klart!

5 blir 6

En bild säger mer en tusen ord, orsaken till att det ekat tomt i mina kanaler i flera månader är alltså  att en ny liten individ har tagit över min kropp totalt skulle man kunna säga. Det finns även fler orsaker till att det ekat tomt, men det kommer jag gå in på i ett annat inlägg.

Tanken är att jag kommer börja uppdatera här igen och det känns så himla bra att äntligen få "pusta" ut och slippa känna pressen att uppdatera. Att tappa glöden för något man gjort i många år har varit en sådan besvikelse, men nu börjar den pyra igen och komma tillbaka. Hoppas den är här för att stanna, har saknat mina kanaler här i cyber, det kreativa, drivet och framförallt kommunikationen med er, både här och på instagram.

Och som ni förstår blev ju livet lite upp och ner när vi helt plötsligt fick reda på att vi skulle bli en till i familjen, precis exakt samma vecka som en rad viktiga beslut skulle tas inför framtiden. Två vägar som jag velade mig tokig mellan och det var inget enkelt beslut, skulle vilja påstå att jag aldrig upplevt sådan beslutsångest i hela mitt liv ang vilken väg ens "karriär" skall gå åt. Extra svårt blev det när vi nu ska gå från 5 i familjen till 6, en hel del att ta hänsyn till så att säga för att få familjepusslet att fungera.

Jag hoppas och tror att vi kom fram till det bästa beslutet, det har och är fortfarande massor att fixa för att ro allt i land men efter flera månader börjar jag äntligen våga hoppas på att det kanske blir hur bra som helst. Kan inte avslöja för mycket just nu men tids nog kommer ni förstå vad jag kommer lägga min själ i utöver det jag jobbat på hittills. En nystart helt klart med delar av det gamla kvar, med möjlighet att vara mer flexibel med tiden.

Hoppas några av er finns kvar och att vi hörs snart igen!

ETT LITET FRÖ BÖRJAR GRO

Det är verkligen något speciellt med att se ett frö gro,  och i år har jag till och med lyckas hålla de flesta plantor vid liv. Som ni vet har mina fingrar aldrig varit sådär gröna, hur mycket jag än har önskat det, men blommor, växter och att få odla själv har ändå varit sådär ljuvligt för själen. Skulle våga påstå att jag blir lite lyckligare av vilda buketter och att få se ett frö gro...

Har planterat hej vilt, allt ifrån anemoner "the bride" till ranunkler, pioner, pumpor, majs, kryddor, potatis "violetta" till vallmo och tomater. Vi har även påbörjat projektet bygga växthus, massa gamla fönster fann vi i boden här på Björkállen så det passade ypperligt, drömmen har i många år varit att få ha ett växthus att lulla runt i.

Så vi bygger när tiden och orken finns, bråkar som att helvetet brutit lös mellan varven, njuter av sol och den extrema värmen, njuter av svalkande vindar när värmen blir för mycket, för tro mig, det kan bli för mycket sol och värme så det enda man vill är att lägga sig raklång i ett iskallt bad. Men man ska inte klaga, rätt vad det är, så är det faktiskt förbi och kylan kommer åter...

Hur det än är så har ett litet frö börjat gro, måste ta tillvara på livet ännu lite mer, leva lite mer, för det är verkligen för kort för att slösas bort. Det låter alltid som en klyscha men det känns viktigare än någonsin att ta tillvara på sina dagar, man kan älska och hata men lära sig att älska igen. Älska livet och vad det faktiskt har att erbjuda...

ETT STYCKE LINTOTT!

Tänkte att det kunde vara kul att visa lite vardagsbilder ur telefonen mellan varven, bilder man knäpper i stunden. Lilla yrvädret älskar verkligen att bada, både i diskhon och i badkaret, där är hon mer som en fisk!

VARDAGSPUSSLET & OM OJÄMSTÄLLDHET

Tillbaka till vardagen igen, (varning för långt men viktigt inlägg) litet yrväder hann gå 1,5 dag själv på förskolan i förr förra veckan innan hon drog på sig ytterligare en förkylningsbacillusk PLUS magsjuka. Eller ska vi säga vinterkräkis? Det lutar nog mot det senare för när det väl var igång så insjuknade alla 3 barnen plus jag själv samtidigt, ja men ni förstår ju själva vilket helsike. Är så lycklig att det är över, värsta fasan är just magsjuka, dels för att jag vet om att jag själv alltid blir dålig och känner paniken inför att ta hand om sjuka barn samtidigt som man har svårt att ens orka ta hand om sig själv...

Som kvinna har man svårt att sjukskriva sig har jag märkt, från mammarollen alltså. Borde vara en självklarhet, precis som för männen. Nu går det ju inte alltid att lösa beroende på vad mannen har för jobb, MEN vi borde inte bli så j*vla underproiriterade hela j*vla tiden! 

Blir uppriktigt förbannad på hur skevt allt är, det går upp för mig mer och mer att ingenting är rättvist någonstans när det gäller kvinnor och män. Mannen anses allt för ofta vara den viktigaste personen eftersom dom också oftast tjänar mest pengar, hur vore det om vi kunde jämna ut lönerna ett snäpp? Jämna ut hela livet tack!

Då kanske männen slapp dåligt samvete för att dom är hemma och vabbar samtidigt som vi kvinnor får en chans att känna att vi också faktiskt har ett värde. Att våran hälsa, våran sysselsättning också betyder lika mycket och att vi har lika svårt som männen att komma efter med våran sysselsättning?

Och jag vet att det finns dom som står helt själva utan partner, men eftersom jag lever i ett förhållande så utgår jag också ifrån min situation just nu och andra i samma situation. Jag vet att det är tufft att vara ensamstående, man har inte så mycket till val. Men att veta att man är två med ansvar och den ena inte har möjlighet alla gånger att ta det känns ganska så ruttet det också...

Nu delade vi ju ändå tillslut på vabbandet och det är ju precis så det skall vara, men det är ju synd att det skall uppstå konflikt över just pengar och arbete, det som betyder minst här i livet. Barnen går alltid först och det borde kärleken och omtänksamheten till varandra också göra alla dagar i veckan, pengar behövs javisst, men ej i överflöd, och inte på bekostnad utav omsorg av barn, förhållandet och framförallt inte på kvinnans bekostnad. 

Nu tolkar säkert många av er att det är männens fel, men jag syftar mer på att hela systemet är fel, samhället är fel och snedvridet. Som det ser ut idag så missgynnas vi kvinnor av både föräldraledighet och att vara dom som tar ut mest vab, och sköter det mesta av det obetalda hemmaarbetet. Våran pension blir inte fet utav det, speciellt inte när vi allt för ofta har lägre löner än männen. Så vad gör vi åt problemet?

För om vi kollar på statistik och inte går efter vad vi själva är i för situation utan ser till det stora hela så är det inte jämställt någonstans. Kortfattat visar statistiken att: 

• Kvinnor tjänar mindre än män trots att vi ibland utför exakt samma jobb.

• Kvinnor har ofta mycket högre utbildning, är högskoleutbildade men ändå är vi färre som har högre positioner. 

• Kvinnor jobbar oftast deltid och tar ut vab för att ta hand om barnen, vilket bidrar till lägre pension än männen. 

• Kvinnor arbetar lika mycket obetalt som betalt medan männen jobbar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Obetalt menas allt det som hör logistiken över barn och hem, projektledarrollen och att alltid ligga steget före, planering och att få vardagen att gå runt. 

• Kvinnor utsätts för fler sexuella övergrepp än män, och här menar man såklart inte att män ska utsättas för lika mycket utan att vi måste få detta att upphöra helt för båda könen!

"www.umo.se"

 ”Det duger inte att jobba heltid, hämta sent eller aldrig på förskolan och låta kvinnan ta hela smällen som följer med deltidsarbete.”

"Clara Lindström" 

Tycker det är sjukt viktigt att vi vågar prata om dessa frågor, vågar lufta att den heterosexuella relationen inte alltid är så jämställd som den borde vara utan att männen känner sig kränkta. Självklart ska vi kunna prata om det som svårt i våra relationer utan att vi ska känna oss illojala mot våra män därute, vi har också ett behov av att få känna att vi inte står ensamma i vad vi känner och upplever. Samt att vi faktiskt kräver förändring, ett tyst krig för oss ingenstans, tala är guld min vän! 

" Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet. 

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet. 

Oavsett vad era män tycker om det. "

"Jämställdvardag" 

FREDAGSDVALA

Gäääsp! Vilken dvala vi hamnat i såhär efter allt julstök, himla skönt om jag får säga det själv. Julen firade vi i Mora, det enda som fattades var mina andra två Vildingar som hade pappa-jul i år. Alltid lika märkligt det där, att inte få fira jul men sina barn, man vänjer sig aldrig vid det. Men ikväll kommer dom igen och imorgon ska vi fira mini-jul, det ser vi fram emot. 

FREDAG 29 DECEMBER

På dagens lista står en hel del, t.ex. allt som har med företaget att göra såhär inför det nya året, vill få allt klart så jag kan slappna av sen. Finns nog ingenting som är så stressande som bokföring och allt som hör till, sen har jag många större beslut att ta, vilket känns stressigt, tidspress är inte min grej och nu gäller det att komma fram till rätt beslut inför framtiden. Oh my! Önskar jag hade ett orakel som kunde visa vilken väg man skulle ta på denna krokiga stig ibland...

Hoppas ni haft en fin jul och tack för att ni tittar in här och lämnar små fotspår ibland, 

det betyder så himla mycket ska ni veta. Vi hörs snart igen, hoppas jag!