DEN TOTALA LYCKAN & DEN TOTALA SORGEN

FOTO:  LIVSGLITTER

Lilla Lovelia har nu hunnit bli hela 7 veckor gammal, underligt hur tiden kan snurra på i en sådan fart som den gör just nu. Vi kom fram till att det är en liten Lovelia tillslut, ett namn vi hade med oss från början, ett namn som är taget efter lilla ängeln Love som föddes stilla förra året i början av september...

Tänker ofta på Love som inte fick ett liv här på jorden med oss, vem hade han blivit? Just denna vecka för exakt ett år sedan gick vi igenom det jobbigaste man kan uppleva som förälder, vi fick reda på att den lilla pojken i magen vi väntade bar på ett hjärtfel som inte var förenat med liv, vi skulle bli tvungna att avbryta en graviditet i v22...

Den totala lyckan att ha lilla Lovelia hos oss, att graviditeten trots all extrem oro och ångest gick bra är ett mirakel, men sorgen efter Love kommer alltid finnas där, upplevelsen, den hjärtslitande och morbida upplevelsen av att ha ett levande barn inom sig, känna dom små sparkarna men ha vetskapen om att det lilla liv snart är över kan nog inte ens med ord beskrivas hur fruktansvärt smärtsamt det är.

Jag önskar så innerligt att jag visste vad allt detta skulle innebära, att sjukvården kunde informera bättre och inte försöka försköna denna typ av upplevelse. Jag VILLE veta, ville veta att förlossningen kunde bli lika brutal och fysisk smärtsam som en vanlig förlossning vid ett fullgånget barn, jag ville även veta att tabletten bara avstannar graviditeten, den tar inte död på det lilla liv som finns därinne, det gör själva värkarbetet och förlossningen, jag ville även veta att det finns barn som fortfarande lever när dom kommer ut... 

Men allt detta är något det inte informeras ordentligt om, det får tydligen komma som en överraskning, en överraskning man helst vill slippa när bara vetskapen om att man ska föda ett dött och efterlängtat barn gör ont nog!

Så för ett år sedan, låg vi här i sängen dagarna innan själva avbrytandet skulle sättas igång, isolerade oss, speciellt jag, förmådde mig inte att göra någonting mer än att ligga i fosterställning med rullgardinerna nerdragna, känna dom små sparkarna därinne och tänka tankar som att det kunde inte vara sant, man vred och vände, googlade på olika lösningar, men fann inga. Tårar som aldrig tycktes ta slut, tankar så mörka att det var svårt att se om det någonsin skulle finnas något ljus igen...

Love föddes den 7 september, pga Epsteins Anomali, veckorna innan hade vi fått förklarat för oss att det inte verkade så allvarligt, men det var det, inte förenat med liv sa de. Det kom som en chock och jag minns det som igår, när vi sitter där vid bordet mittemot läkaren som börjar rita upp ett friskt hjärta för att sedan rita upp lillens, ju mer han ritar och förklarar, ju mer förstår vi att det kommer aldrig gå. Hans lilla hjärta var redan så ansträngt, hans lilla kropp mådde inte bra och antagligen skulle han dö inuti magen, vi hade två val, men inget av valen skulle innebära ett lyckligt slut, båda valen innebar bara död och sorg...

Det senaste året har varit så upp och ner, vi blev gravida väldigt snabbt efter avbrytandet vilket innebar att min kropp inte fick läka ordentligt, en vanlig graviditet är 40 veckor lång, på ca 1,5 år var jag gravid sammanlagt 67 veckor. Det sliter på kroppen, och med dom upplevelserna vi fick i bagaget efter att ha gått igenom både ett utomkvedshavandeskap samt ett avbrytande har satt sina spår inte bara fysiskt utan även psykiskt, sorgen efter ett barn kan aldrig suddas ut eller glömmas, att tiden läker alla sår stämmer inte men livet går vidare och blir ljusare igen. Man lär sig att leva med sorgen, tankarna och undran om vem/vilka hade dom små blivit?

Nästan exakt 10 månader efter Love föddes kom Lovelia till världen, en fullt frisk liten flicka, så älskad och efterlängtad. Första dygnen var extremt jobbiga, hon var väldigt blå efter förlossningen och när hon låg där i sin lilla korg påminde hon om Love. Rädslan att hon skulle dö ifrån oss var där hela tiden, närvarande. Känner fortfarande ångest och rädsla inför att lillan ska dö ifrån oss, försöker att inte tänka tankar som dessa men det är svårt och säkert inte alls ovanligt för någon som gått igenom det vi fått erfara, ett dött barn. Men veckorna går och vi förälskar oss bara mer och mer i denna nya lilla familjemedlem, barnen är så stolta och kärleksfulla mot sin lillasyster, det är så fint att se, den kärleken!

Ni vet livet, det är så himla sårbart, det är så kort tid vi lever med tanke på hur länge vi kommer vara döda, jag vill leva varje sekund av livet, inte fundera för mycket, göra det som känns bra i själen och det som gör mig/oss lyckliga just nu, för imorgon kan det faktiskt vara försent...

Avbryta graviditet pga hjärtfel

Det är viktigt för mig att få dela med mig av det mindre fina, verkligheten, speciellt när man driver en blogg som mig, med kärlek för vackra och inspirerande bilder. Även detta kan missuppfattas, men jag hoppas att större delen av er som läser förstår att det enda jag vill är att inspirera er och göra så att ni får en bra känsla i kroppen...

Men åter till det inlägget skulle handla om, att mista ett barn, det måste få ta plats, det är en del av oss som vi mist och som vi alltid kommer sakna, sorgen kommer inte få ta överhand men den måste få finnas. Och jag tycker det är viktigt att kunna prata om det som är lite tabu, många blir obekväma men det förstår jag mycket väl, man vet inte vad man skall säga, men ni förstår, ord behövs inte, så länge jag kan få ut det som känns utan att bli dömd för det så är det bra nog.

För mig är livsglitter allt det där vackra i livet, små guldkanter, inspiration, familjeliv och kreativitet men livsglitter handlar även om livet, verkligheten och att våga följa hjärtat, samt dela med sig av hela känsloregistret. Glädje & sorg. Precis så som livet kan vara...

Lilla hjärtat, vi ses i Nangijala

Den eviga väntan

Du fattas oss, lilla hjärtat

Att avbryta en graviditet

Sorgmantel, var det ett tecken?

Några få timmar av en livstid

Att mista ett barn

Idag delas våran historia

Natascha Green heter tjejen som driver projekt änglabarn, på sin blogg delar hon olika människors livsöden och upplevelser när det kommer till att mista ett barn...

Idag kan ni läsa om våran historia, om våran lilla änglapojke Love som föddes i v22 pga av ett hjärtfel som inte var förenat med liv, för att komma till inlägget klickar ni HÄR.

Fotavtryck tatuering

Igår ägnade jag en stund till att måla upp lillens små fotavtryck vi fick med oss hem efter vi sagt farväl, vi har både fot och handavtryck men händerna blev tyvärr inte lika fina som fötterna. Dom där dagarna innan, läs (den eviga väntan) efter vi fått beskedet att våran lilla pojke inte kunde överleva utanför magen, dom dagarna var så himla långa och tusen tankar hann sväva förbi innan det var dags för oss att säga hej då, tankar om vad som var viktigt för oss just då och inför framtiden.

Minnen var väldigt viktigt för oss, allt från fotografier till hand och fotavtryck, en liten snuttefilt som han fick ligga i dom få timmarna vi fick med honom, filten som även syns på fotografierna har vi sparat i tryggt förvar, precis som att det är en del av honom. Tids nog ska filten ramas in i ett litet titt-skåp, med något fint fotografi av våran lilla ängel. Precis som dessa små fossingar ska förevigas i form av kroppskonst, både jag och J vill bära med oss dessa förevigt och en tatuering försvinner aldrig, precis som minnet och sorgen aldrig kommer försvinna eller suddas ut...

Att mista ett barn

Att livet inte riktigt är som det varit är väldigt svårt att acceptera, nu var det ett tag sedan jag blottade mina tankar & känslor efter att vi mist vår lilla änglapojke, känner väl att orden mest sitter fast, försöker lägga fokus på det jag vill göra med mitt liv men det blir lätt en ända stor karusell av tankar, stress och förvirring. Jag ville ju inte lägga locket på, tränga undan, men lite så har det nog faktiskt blivit...

Det är så svårt att sätta ord på vad man känner, det är precis som att allt man älskade att göra tidigare inte riktigt kan ge en den där glädje-nivån längre, allt blir liksom likgiltigt, det betyder ingenting & att försöka acceptera att man alltid, föralltid kommer få leva med en sorg efter någon man längtat efter & lärt känna inuti & för några få timmar härute, det är svårt att handskas med. Det är fortfarande lite av en overklighets-bubbla, vissa dagar är bättre en andra och livet måste fortsätta, men när väl verkligheten smäller till & man blir påmind om att det inte kommer bli som förut, då stannar hjärtat & den där tomheten gör en så tröstlös...

Självklart är jag lycklig över det vi har, lycklig för dom få minnena vi ändå fick av lillen trots att livet valde att vara så brutalt orättvist mot oss, all den kärlek & förväntan han gav oss, men precis som lyckan av det vackra vi har är sorgen för det vi mist lika stor. Ljus & mörker, tänk att livet kan bära på så många kontraster av lycka & sorg. 

Vissa kallar mig stark som delar med mig av allt det sorgliga, tänker mer att jag har inget annat val, jag måste vara stark för mina små & att det är ett sätt att bearbeta sorgen. Många som gått igenom samma sak känner en tröst i att inte vara ensamma om denna overklighets-bubbla, få prata med varandra, tankar & känslor får komma till ytan, med dom som kanske förstår alla dessa märkliga tankar som svävar förbi, att man vill vända ut och in på allt, vill hitta svar trots att det ibland inte finns några svar. Den som aldrig mist ett barn kan aldrig föreställa sig hur det är, hur livet blir, dom kan endast tänka sig hur fruktansvärt det är.

Under dessa veckor har jag läst så himla mycket om andra och vad dom gått igenom & det har gått upp för mig att det pratas alldeles för lite om denna typ av förlust & sorg. Den finns & den har drabbat många, tyvärr kommer den fortsätta drabba många fler. Tidigare skrev jag om att man hamnar i en overklighets-bubbla, detta händer inte mig, man tror inte på det, precis som att det är en sjuk dröm. Men det är verklighet & det kan hända, bara för att man passerat vecka 12 så är inte allt ristat i sten, vilket skrämmer mig så fruktansvärt efter allt, innan var man lyckligt ovetande om vad en graviditet kan innebära, nu vet vi att det är ett mirakel när ett barn kommer till världen fullt frisk och överlever dom första 2 åren & sedan en hel livstid. Det kanske känns hemskt & rått att jag skriver just så, men det är precis så jag tänker, att man ska aldrig ta något förgivet, självklart ska man vara lycklig och förväntasfull inför framtiden men att ha vetskapen om vad som kan ske, det tror jag bidrar till att OM det väl händer något så kan hjärnan acceptera det bättre, förstå att detta är inget sjukt skämt. För det är nog det jobbigaste, att man tror inte på det, inte ett skvatt, just för att man var lyckligt ovetande...

Kan känna att det lullas för mycket kring barn & graviditet, när man väl frågar sjukvården så är oftast svaret - det är ingenting att oroa sig över, det är så liten risk att det händer. MEN om det händer vad sker då? Jag vet inte hur ni är, men går jag till mig själv så vill jag veta, analysera och förbereda mig mentalt, jag vill veta vad som kan hända även om risken är fruktansvärt liten så finns den ju ändå där, varför vifta bort våra tankar & funderingar?

Så många som mist sina barn precis i slutet av en graviditet, minskade fosterörelser, oroliga och en magkänsla som säger att något är fel men ändå ignorerar sjukvården deras känsla, för att sedan visa sig att barnet inte mått bra och till och med dött därinne. Fruktansvärt! Det är samma här, återigen, det är så liten risk, jo men det finns fortfarande en risk så varför ta den?

| LOVE | V22 | 150907 | 680G | 31CM | KL 20:40 |

Älskade lilla hjärtat, så liten men ändå så välskapt & perfekt - du fattas oss.

PHOTOGRAPHY © LIVSGLITTER 

Oavsett orsak till att ett litet liv släcks, oavsett hur liten eller stor han eller hon är så kan det aldrig mätas i hur stor eller liten sorgen blir. Det är helt individuellt, precis som det finns många olika orsaker till att ett litet hjärta inte kan slå mer...

Ta hand om er...

Sorgmantel, var det ett tecken?

Något mycket märkligt inträffade tidigare idag, har inte riktigt kunna släppa tankarna så det är lika bra att det får komma ut i ord och kanske, kanske är det fler som varit med om samma sak. Har nog aldrig tidigare skrivit om olika tecken, känslor och oförklarliga ting som hänt tidigare i livet, magkänsla och tankar som sedan blir till verklighet, som att man känner på sig vad som komma skall...

Saken är den, att just idag har jag för första gången sedan vår lilla änglapojke föddes träffat en väldigt saknad vän samt min faster, pratat väldigt öppet och mycket om allt vi gick igenom och går igenom just nu. Tittat på bilder tillsammans på vår fina lilla pojke och förundrats över hur välutvecklade små barn faktiskt är i bara v22, att det är ett barn och inte ett foster som sjukvården så vackert kallar dessa små liv fram till v22.

Så mycket av dagen har handlat om vår sorg och om våran lilla kille, jag följer iallafall med min faster ut till hennes butik, det är ett gammalt hus som har blivit uppkallat som det 109 åriga gamla huset som ståt orört i närmare 60 år. Nu är det som sagt en mysig inredningsbutik där allt gammalt är bevarat, så himla, himla vackert. Och nog är det en unik plats alltid, ett hus som har en själ. Visar några bilder mellan all text, fotografierna är sedan förra året, när butiken var ganska nyöppnad, ren kärlek att få fotografera i en miljö som denna.

Hjälper iallafall till att packa upp lite varor, pysslar och myser, precis en stund innan det är dags att bege sig hemöver går jag fram mot fönstret och får syn på en stor vacker fjäril som sitter på insidan av dom gamla fönstrena, först såg det ut som en inredningsdetalj, men ganska snabbt insåg jag att den faktiskt levde. Kände direkt att det var något speciellt med den, visade faster som i sin tur sa - den är nog här för dig. Samtidigt som jag tänker på vad jag fått berättat för mig av en annan kvinna i min närhet för inte så länge sedan, att en stor vacker fjäril visade sig kort efter att en anhörig gått bort, den där närvaron, ett tecken mitt i all sorg och mörker.

Synd nog lämnade jag kameran hemma idag, samt att min mobil var totalt urladdad, men några bilder fick vi ändå via fasters telefon, blev ju såklart nyfiken på vad detta kunde vara för fjäril och vad den hade för budskap med sig. Väl hemma söker jag på Google, en bild på samma fjäril dyker upp, klickar in på länken och under bilden står det - Sorgmantel.

Ryser när jag läser det, precis som att mina känslor och tankar redan visste att skulle ha något med sorg att göra. När en sorgmantel visar sig kan det betyda att man får en påhälsning av någon man tänker mycket på, men den har även ett budskap med sig, vilket fick mig att rysa ännu mer...

Djurens språk enligt Solöga - Dansa, måla, skapa, uttryck dig själv. Min gåva till dig är att kreativt 

gestalta det du vill att andra ska se. - Vi fjärilar bär på drömmar, det är vi som förmedlar dem till dig. 

Vill du leva din dröm här och nu? Gör som vi. Danska din dröm levande. 

Med andra ord - sluta fundera - gör något kreativt av dina idéer.

Det känns lite som att någon däruppe säger, - mamma, gör det hjärtat och själen brinner för, jag finns här och vakar över er. Trots att fjärilen har just namnet Sorgmantel så känns det ändå på något vis vackert. 

Ett litet tecken på att vi kanske är närmare än vad man tror, själen, den lilla själen vandrar vidare och som en mycket vacker och klok kvinna skrev till mig för någon dag sedan, efter hon sänt mig ett ~ Palindrom, Alula, ( small wing ), en liten vinge, en jag tror kommer vidröra dig igen & komma till er...

NÅGRA FÅ TIMMAR AV EN LIVSTID

Ett litet kollage från veckans flöde på Instagram, Vildas rum har legat en hel del i fokus så att säga, vilket känns bra, att vi sakta men säkert försöker få lite ordning, pysslar med sådant som känns roligt för stunden, gamla och nya ideér får ta plats. 

Tanken har slagit mig att det känns som att vi "boar" ändå, precis som i slutet och under graviditet, när man brukar få ny energi för att göra klart allt man vill hinna innan bebis anländer. Det jobbiga är att man blir påmind om att det faktiskt inte kommer någon bebis om några månader, han har redan kommit, några få timmar av en hel livstid fick vi vara med vår lilla ängel, vår lilla L som vi längtat så mycket efter. Hjärnan är fortfarande ur balans och vill inte riktigt förstå, samtidigt som den förstår mycket väl vad som skett. Själen och kroppen är verkligen ett mysterium, bara det att kroppen överlever, fortsätter andas trots extrem fysisk och psykiskt smärta, bara det är ett under, hur mycket en kropp kan klara av egentligen...

Fredag, det är marknad i lilla spökbyn, kallar den så, för det är verkligen så den har blivit uppkallad, vissa tror knappt att det bor människor här längre, men det gör det. Det är bara synd att det inte blomstrar mer, ibland undrar jag vad vi gör här, varför vi bor kvar här. Men vi har våran lilla borg, mitt barndomshem, så länge man älskar sin lilla borg & har några älskvärda själar omkring sig så spelar det nog faktiskt inte så stor roll vart man bor. Men vi kan ju hålla tummarna för att just våran lilla spökby kanske blir mer vacker med tiden, trots att det är en gammal nedlagd gruvort...

Marknad var det ja, Vildingarna är såååå taggade, mindre taggad är jag, hade ju längtat efter den här marknaden, få gå med magen i vädret och bara vara lycklig. Nu är det bara tomt härinne, men vi får göra det bästa utav helgen ändå, Vildingarna kommer skina som solar, och ja, det smittar av sig...

Nu blev det mycket text, vilket egentligen inte var meningen från början, men när huvudet är fullt av tankar och känslor kan det lätt bli så. Jag hoppas ni förstår att detta är mitt sätt att bearbeta allt som hänt, få låta tankarna och känslorna komma ut i ord, istället för att stängas inne. 

TA HAND OM ER

♡

ATT AVBRYTA EN GRAVIDITET

| LILLA L I MAGEN | VECKA 22 |

Vill börja med att tacka alla ni fina själar därute som skänkt oss så himla mycket kärlek och omtanke efter det vi gått igenom den senaste veckan. Det har varit både jobbigt och skönt att kunna skriva av sig härinne, när man har så många runt sig som vill veta hur man mår, hur allt går  osv, så är det lättare så än att behöva skriva/prata om samma sak om och om igen. Och som någon nämnde tidigare, detta är ju min sida, mitt lilla bo som jag gör precis vad jag vill med. En till anledning till att jag valt att dela med mig utav vårt liv så mycket som jag gjort under dessa dagar är just för att det pratas för lite om verkligheten, hur livet faktiskt kan se ut. Hade själv uppskattat att kunna läsa mig till om hur andra känt, hur dom bearbetat sorgen, hur förlossning och tiden efter kändes. Men jag önskar även att man hade varit mer förberedd på vad som faktiskt kan hända under en graviditet, oftast får man höra att risker hit och dit är så liten så det ska man inte bry sig om, upplever att det är för mycket lull-lull kring graviditet och barn, kanske för att inte skrämma upp och skapa onödigt mycket stress och oro, vilket inte heller är nyttigt. 

Men när det väl inträffar, det ofattbara, så vänds världen upp och ner. Man kliver in i en bubbla där man inte tror att man lever, där allt är så overkligt, man vill inte tro att det är sant, man vrider och vänder på varje ord, varje tanke, försöker hitta lösningar som inte finns. Istället för att acceptera att det är såhär det ser ut och ta det därifrån. 

Det är så många saker jag hade velat veta om innan, saker som man fick information om precis när det inträffade, eller minuter innan, saker man kanske hade velat förbereda sig mentalt på, vetat om innan. När vi var där i Uppsala och läkaren förklarade hur läget såg ut, att vi skulle föda ett dött barn i v22 så trodde jag självklart att allt skulle gå extremt snabbt, att vi kanske skulle åka direkt till Falun för att avsluta, starta en förlossning. Men att sedan få reda på att det var massor av väntetid, att behöva gå flera dagar med en liten kille som levde rövare i magen och vetskapen av att han ändå inte skulle överleva länge till, det är fruktansvärt jobbigt och jag önskar verkligen att ingen ska få uppleva det. Dagarna kändes som år, och tankarna hann vandra tusen mil och tillbaka igen för att sedan inse att det fanns ingen annan utväg hur mycket man än vred på allt. Här hade jag uppskattat om denna information fanns långt innan man ens blev gravid, kanske är det bara jag som känner så efter denna erfarenhet. Alla är vi olika.

Sjukvården borde ha en mer grundlig information, helst en hel bok så man kunde förbereda sig mentalt på hur man avbryter en graviditet, där allt finns, från början till slut. Något som jag upplevde som jobbigt var att behöva ta Mifegyne, en tablett som avstannar graviditeten för att sedan åka hem i 2 dygn och bara invänta igångsättning av förlossningen. Ingen hade förklarat för mig vad som händer, trodde att det var tabletten som skulle ta död på våran lilla kille i magen. Åka hem för att sedan invänta att han skulle sluta röra sig? Hur brutalt är inte det själsligt?!!

Efter mycket sökande på nätet hittade jag information om att tabletten bara avstannar själva graviditeten, gulkroppshormonet för 2 dygn, det tar inte död på barnet. Man räknar med att själva förlossningen ska göra så att barnet dör, ibland överlever dom, några minuter eller få timmar efter dom kommit till världen. Jag kände vår lilla pojke ända in i det sista, vet inte vad som är jobbigast, att veta att han fortfarande lever eller att veta att man har ett dött barn i magen. Och nu är jag brutalt ärlig, ni får ursäkta mig för det, men det är så mina tankar gick...

Så hur jobbigt det än är att sitta här och skriva, gå igenom händelserna igen, vill jag ändå göra det ifall att det kanske är något därute som varit med om samma sak, eller ska gå igenom samma sak och vill läsa mer om det. Det är även ett sätt för mig att kunna bearbeta det som hänt, inte lägga locket på som jag är så duktig på vid större tragedier tidigare i livet, denna gång kommer jag låta sorgen få finnas, men inte ta över, men den ska få finnas och inte stängas inne. Jag tror det är extremt viktigt att ta hand om sig själv och låta det ta tid, fokusera på sådant man mår bra av för stunden, låta sig göra saker man mår bra av utav att känna skuld för det. Men även få vara ledsen och sörja. 

Snart kommer mina två små Vildingar hem, efter att ha varit borta

i 1,5 veckas tid är saknaden enorm. Vi har tur som har dom små, som kan lysa

upp våran tillvaro, få oss att se framåt och kämpa för deras skull.

All kärlek till er och åter, tack för all omtanke och

 kärlek ni skänkt oss. 

♡

DU FATTAS OSS, LILLA HJÄRTAT.

| LILLA L | 7 SEPTEMBER | 680GRAM | 31CM LÅNG |

♡

Det är lördag, 5 dagar har gått sedan vi fick träffa vår lilla änglapojke för första och sista gången. Det är fortfarande så overkligt, som att vi är i en bubbla där vi slungas mellan enorm tomhet och sorg. Att vakna varje morgon och inse att det inte finns ett litet liv i magen gör så fruktansvärt ont, men på något vis lever vi ändå trots att det känns som att hjärtat stannat.

I måndags tog vi vår packning för att lägga in oss, inväntade värkar för att sedan hamna uppe på förlossningen. Att veta om att all smärta inte är till någon nytta gör självklart att hela förloppet känns mer, men jag trodde aldrig att det skulle göra så vansinnigt ont, ondare än vid mina tidigare förlossningar med barnen. Efter ca 10 timmars brutal smärta både fysisk och psykiskt kom han, vår lilla fina kille. Så välskapt och vacker för att bara vara i vecka 22. 

Vi hade honom hos oss både måndag och tisdag sedan var det dags att ta farväl, efter att ha granskat varje tum av vår fina lilla kille, fått både fot och handavtryck samt fångat så många bilder det bara gick så var det ändå så himla overkligt och svårt att ta farväl. Hjärnan och kroppen är inställd på att få ta med sig ett litet liv hem till tryggheten, inte lämna kvar det lilla livet, när det går upp för en, att vi måste lämna honom vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Tomheten och sorgen äter upp en inifrån...

5 dagar har gått, det känns overkligt, efter att ha isolerat sig totalt börjar man ändå förstå att livet måste fortsätta hur jobbigt det än är. Känslan av att inte ha något att se framemot kommer hela tiden, tomheten, sorgen och även ilskan på hur orättvist och hemskt livet kan vara. Rädslan för att uppleva samma sak igen gör att man funderar mycket, om man någonsin kommer våga sig på att bli gravid igen. Chanserna är små att samma sak skulle kunna ske, men samtidigt finns det en risk, klarar själen av det? 

Imorgon är det söndag och vi får äntligen hem Vildingarna, dom har varit så saknade, är så tacksam över att dom inte har behövt se all sorg och smärta under denna tid. Vi har tur som har dom i våra liv, en anledning till att stiga upp på morgonen hur jobbigt det än är, en anledning till att livet måste fortsätta och att vi sakta men säkert kan börja leva igen, le och känna en längtan inför framtiden.

Men just nu tar vi en dag i taget, försöker bearbeta och få hjärnan att förstå att det är såhär det är nu, oavsett hur vi vrider och vänder kommer ingenting att ge oss vår lilla L tillbaka. Vi har honom i minnet och där kommer han för alltid att finnas kvar, precis som i hjärtat.

Det är ett barn och inte ett litet outvecklat foster, allt finns där och ser precis ut som en liten bebis fast mycket, mycket mindre. Det är verkligen helt otroligt, från att bara vara en liten prick till att bli så utvecklad på bara några månader. Människan och kroppen är verkligen ett mirakel, och ännu större mirakel är väl ändå alla barn som föds friska och välskapta...

♡