6.9.15

DEN EVIGA VÄNTAN

Det känns som att tiden står stilla, tankar som - hur kan detta ens vara möjligt? Hur kan detta ens vara humant? All denna väntan som sliter en i tusen bitar, till vilken nytta mer än att det skapar en massa sår i själen?

Sedan i Onsdags har vi vetat om att vi måste avsluta våran lilla killes liv alldeles för tidigt, för att det finns ingenting att göra. När man får ett sådant besked vill man helst bara skrika ut - söv ner mig, plocka ut honom nu så vi kan få sörja och gå vidare...

Men nej, att socialstyrelsen måste ge sitt godkännande först känns helt sjukt, att man ska behöva vänta på deras besked när man hamnar i en sådan här situation skulle jag gärna vilja ha förklarat för mig, till vilken nytta? Vet att vi frågade läkaren om det kunde bli nekat, men nej, inte när det är denna typ av fel, ett hjärtfel som inte går att fixa till, när barnet inte kommer överleva utanför magen får dom inte neka ett avbryt. Så varför denna väntan på deras svar? För att sedan få vänta flera dygn till innan själva förlossningen kommer äga rum? Så många frågor men så få svar...

Lördag morgon, vi vaknar av att väckarklockan tjuter, J tar min hand i sin under täcket och vi ligger kvar en stund extra, det känns så overkligt, dagen då det första steget ska inledas. Vi åker till Falun för att svälja den första tabletten som ska avstanna graviditeten, Mifegyne. Vi sitter och väntar på att bli inkallade, två starka sparkar upp mot revbenen, tar J:s hand så han får känna, första sparken som känns utanpå magen fick han uppleva några minuter innan tabletten skulle sväljas. Bottenlös sorg och miljoner tankar - finns det verkligen ingen återvändo? Man försöker hitta lösningar men här finns inte en enda att ta till...

Vi får en ung sköterska, frågar lite om hur det känns och hur vi mår, sedan kommer hon med tabletten, håller den i handen samtidigt som hon frågar - är du säker på att du vill ta denna? Blir både chockad och irriterad, har jag något val?!! Samt meddelar hon att efter du svalt denna finns ingen återvändo, du kan/får inte ångra dig.

Alla tankar känns bara sjuka och konstiga, vetskapen om att vi nu måste åka hem, vänta i 2 dygn för att sedan åka tillbaka igen för en förlossning känns bara helt overkligt och brutalt. Åka hem med alla dessa tankar, sorgen och smärtan. Hur mycket psykisk och fysisk smärta klarar en människa av egentligen? Har en höft som gör mig förhindrad att göra saker, foglossning, varje liten rörelse känns som ett knivblad roterar runt därinne, åkte på en dunderförkylning som även den gjort mig förhindrad, trött och orkeslös, om man bara hade sluppit det så kanske tiden hade gått lite snabbare, kunnat fixa med saker istället för att ligga i sängen med alla tankar, dag ut och dag in. Sorgligt nog tar den psykiska smärtan ändå över och med det kan jag konstatera att detta är det värsta jag upplevt i mitt liv hittills.

Imorgon, Måndag kl 07:30 ska vi befinna oss i Falun igen för att sätta igång förlossningen. Sista dygnet med lillen i magen, sista natten som gravid, sista natten med en liten kille som lever rövare inne i magen. Det känns som att vi ska på begravning, vilket det på sätt och vis är. Det senaste dygnet har tankar och behov av att samla minnen uppståt, ultraljudsbilder, magbilder, hans hjärtljud osv måste sparas. Vi vill även ha våran lilla kille hos oss efter förlossningen, samt hans hand och fotavtryck, först kändes det helt otänkbart och läskigt, men inte nu. Känns mer naturligt, det är ju vårt barn, något vi skapat tillsammans...

Det är många som hör av sig, tyvärr finns ingen ork till att prata med någon, uppskattar all kärlek och omtanke som så många människor skänkt oss under dom här dagarna. Många som gått igenom samma sak, gör att man någonstans känner att några förstår sorgen, tankarna och allt det där mörka. Att man är inte ensammast i hela världen, utan det finns fler som gått igenom samma sak, som delar med sig av sina egna erfarenheter. Det betyder så mycket mer än vad all information via sjukvården kan ge...

Just nu återstår bara mer vila, illamåendet efter tabletten gör sig påmind hela tiden,
försöker förbereda mig mentalt på morgondagens förlossning, hur man nu kan lyckas med
något sådant när all smärta kommer vara förgäves...

- Vi ses i Nangijala,
lilla hjärtat.

3 kommentarer:

  1. Älskade Louise Jag kan inte uttrycka mig i ord med hur otroligt ledsen jag är för att du/ni behöver gå igenom detta tragiska, det måste vara en bottenlös sorg. Skickar hur många kramar som helst som är fyllda med värme, kärlek,tröst, mod, och någonstans lite framtidstro. <3 <3 <3
    Christina Frisberg

    SvaraRadera
  2. Lider så oerhört med er och har tänkt så mycket på dig de senaste dagarna. Känner dig inte alls men det du skriver skär långt in i hjärtat. Önskar dig all styrka i denna fruktansvärda situation. Många kramar /Gabriella

    SvaraRadera
  3. Vill skicka dig all styrka inför detta fruktansvärda prov ni ställs inför! Många tankar går till er imorgon och önskar så jag kunde ta bort en del smärta från dig.

    Kram

    SvaraRadera

ADAGIO © 2016 | Template by Blogs & Lattes