FOTO: LIVSGLITTER
Lilla Lovelia har nu hunnit bli hela 7 veckor gammal, underligt hur tiden kan snurra på i en sådan fart som den gör just nu. Vi kom fram till att det är en liten Lovelia tillslut, ett namn vi hade med oss från början, ett namn som är taget efter lilla ängeln Love som föddes stilla förra året i början av september...
Tänker ofta på Love som inte fick ett liv här på jorden med oss, vem hade han blivit? Just denna vecka för exakt ett år sedan gick vi igenom det jobbigaste man kan uppleva som förälder, vi fick reda på att den lilla pojken i magen vi väntade bar på ett hjärtfel som inte var förenat med liv, vi skulle bli tvungna att avbryta en graviditet i v22...
Den totala lyckan att ha lilla Lovelia hos oss, att graviditeten trots all extrem oro och ångest gick bra är ett mirakel, men sorgen efter Love kommer alltid finnas där, upplevelsen, den hjärtslitande och morbida upplevelsen av att ha ett levande barn inom sig, känna dom små sparkarna men ha vetskapen om att det lilla liv snart är över kan nog inte ens med ord beskrivas hur fruktansvärt smärtsamt det är.
Jag önskar så innerligt att jag visste vad allt detta skulle innebära,
att sjukvården kunde informera bättre och inte försöka försköna denna typ av upplevelse. Jag VILLE veta,
ville veta att förlossningen kunde bli lika brutal och fysisk smärtsam som en vanlig förlossning vid ett fullgånget barn, jag ville även veta att tabletten bara avstannar graviditeten, den tar inte död på det lilla liv som finns därinne, det gör själva värkarbetet och förlossningen, jag ville även veta att det finns barn som fortfarande lever när dom kommer ut...
Men allt detta är något det inte informeras ordentligt om, det får tydligen komma som en överraskning, en överraskning man helst vill slippa när bara vetskapen om att man ska föda ett dött och efterlängtat barn gör ont nog!
Så för ett år sedan,
låg vi här i sängen dagarna innan själva avbrytandet skulle sättas igång, isolerade oss, speciellt jag, förmådde mig inte att göra någonting mer än att ligga i fosterställning med rullgardinerna nerdragna, känna dom små sparkarna därinne och tänka tankar som att det kunde inte vara sant, man vred och vände, googlade på olika lösningar, men fann inga. Tårar som aldrig tycktes ta slut, tankar så mörka att det var svårt att se om det någonsin skulle finnas något ljus igen...
Love föddes den 7 september, pga
Epsteins Anomali, veckorna innan hade vi fått förklarat för oss att det inte verkade så allvarligt, men det var det, inte förenat med liv sa de. Det kom som en chock och jag minns det som igår, när vi sitter där vid bordet mittemot läkaren som börjar rita upp ett friskt hjärta för att sedan rita upp lillens, ju mer han ritar och förklarar, ju mer förstår vi att det kommer aldrig gå.
Hans lilla hjärta var redan så ansträngt, hans lilla kropp mådde inte bra och antagligen skulle han dö inuti magen, vi hade två val, men inget av valen skulle innebära ett lyckligt slut, båda valen innebar bara död och sorg...
Det senaste året har varit så upp och ner, vi blev gravida väldigt snabbt efter avbrytandet vilket innebar att min kropp inte fick läka ordentligt, en vanlig graviditet är 40 veckor lång, på ca 1,5 år var jag gravid sammanlagt 67 veckor. Det sliter på kroppen, och med dom upplevelserna vi fick i bagaget efter att ha gått igenom både ett utomkvedshavandeskap samt ett avbrytande har satt sina spår inte bara fysiskt utan även psykiskt, sorgen efter ett barn kan aldrig suddas ut eller glömmas, att tiden läker alla sår stämmer inte men livet går vidare och blir ljusare igen. Man lär sig att leva med sorgen, tankarna och undran om vem/vilka hade dom små blivit?
Nästan exakt 10 månader efter Love föddes kom Lovelia till världen, en fullt frisk liten flicka, så älskad och efterlängtad. Första dygnen var extremt jobbiga, hon var väldigt blå efter förlossningen och när hon låg där i sin lilla korg påminde hon om Love. Rädslan att hon skulle dö ifrån oss var där hela tiden, närvarande. Känner fortfarande ångest och rädsla inför att lillan ska dö ifrån oss, försöker att inte tänka tankar som dessa men det är svårt och säkert inte alls ovanligt för någon som gått igenom det vi fått erfara, ett dött barn. Men veckorna går och vi förälskar oss bara mer och mer i denna nya lilla familjemedlem, barnen är så stolta och kärleksfulla mot sin lillasyster, det är så fint att se, den kärleken!
Ni vet livet, det är så himla sårbart, det är så kort tid vi lever med tanke på hur länge vi kommer vara döda, jag vill leva varje sekund av livet, inte fundera för mycket, göra det som känns bra i själen och det som gör mig/oss lyckliga just nu, för imorgon kan det faktiskt vara försent...
Social Icons