ATT AVBRYTA EN GRAVIDITET

söndag 13 september 2015

avbryta graviditet, gravid, vecka 22| LILLA L I MAGEN | VECKA 22 |
Vill börja med att tacka alla ni fina själar därute som skänkt oss så himla mycket kärlek och omtanke efter det vi gått igenom den senaste veckan. Det har varit både jobbigt och skönt att kunna skriva av sig härinne, när man har så många runt sig som vill veta hur man mår, hur allt går  osv, så är det lättare så än att behöva skriva/prata om samma sak om och om igen. Och som någon nämnde tidigare, detta är ju min sida, mitt lilla bo som jag gör precis vad jag vill med. En till anledning till att jag valt att dela med mig utav vårt liv så mycket som jag gjort under dessa dagar är just för att det pratas för lite om verkligheten, hur livet faktiskt kan se ut. Hade själv uppskattat att kunna läsa mig till om hur andra känt, hur dom bearbetat sorgen, hur förlossning och tiden efter kändes. Men jag önskar även att man hade varit mer förberedd på vad som faktiskt kan hända under en graviditet, oftast får man höra att risker hit och dit är så liten så det ska man inte bry sig om, upplever att det är för mycket lull-lull kring graviditet och barn, kanske för att inte skrämma upp och skapa onödigt mycket stress och oro, vilket inte heller är nyttigt. 


Men när det väl inträffar, det ofattbara, så vänds världen upp och ner. Man kliver in i en bubbla där man inte tror att man lever, där allt är så overkligt, man vill inte tro att det är sant, man vrider och vänder på varje ord, varje tanke, försöker hitta lösningar som inte finns. Istället för att acceptera att det är såhär det ser ut och ta det därifrån. 

Det är så många saker jag hade velat veta om innan, saker som man fick information om precis när det inträffade, eller minuter innan, saker man kanske hade velat förbereda sig mentalt på, vetat om innan. När vi var där i Uppsala och läkaren förklarade hur läget såg ut, att vi skulle föda ett dött barn i v22 så trodde jag självklart att allt skulle gå extremt snabbt, att vi kanske skulle åka direkt till Falun för att avsluta, starta en förlossning. Men att sedan få reda på att det var massor av väntetid, att behöva gå flera dagar med en liten kille som levde rövare i magen och vetskapen av att han ändå inte skulle överleva länge till, det är fruktansvärt jobbigt och jag önskar verkligen att ingen ska få uppleva det. Dagarna kändes som år, och tankarna hann vandra tusen mil och tillbaka igen för att sedan inse att det fanns ingen annan utväg hur mycket man än vred på allt. Här hade jag uppskattat om denna information fanns långt innan man ens blev gravid, kanske är det bara jag som känner så efter denna erfarenhet. Alla är vi olika.

Sjukvården borde ha en mer grundlig information, helst en hel bok så man kunde förbereda sig mentalt på hur man avbryter en graviditet, där allt finns, från början till slut. Något som jag upplevde som jobbigt var att behöva ta Mifegyne, en tablett som avstannar graviditeten för att sedan åka hem i 2 dygn och bara invänta igångsättning av förlossningen. Ingen hade förklarat för mig vad som händer, trodde att det var tabletten som skulle ta död på våran lilla kille i magen. Åka hem för att sedan invänta att han skulle sluta röra sig? Hur brutalt är inte det själsligt?!!

Efter mycket sökande på nätet hittade jag information om att tabletten bara avstannar själva graviditeten, gulkroppshormonet för 2 dygn, det tar inte död på barnet. Man räknar med att själva förlossningen ska göra så att barnet dör, ibland överlever dom, några minuter eller få timmar efter dom kommit till världen. Jag kände vår lilla pojke ända in i det sista, vet inte vad som är jobbigast, att veta att han fortfarande lever eller att veta att man har ett dött barn i magen. Och nu är jag brutalt ärlig, ni får ursäkta mig för det, men det är så mina tankar gick...

Så hur jobbigt det än är att sitta här och skriva, gå igenom händelserna igen, vill jag ändå göra det ifall att det kanske är något därute som varit med om samma sak, eller ska gå igenom samma sak och vill läsa mer om det. Det är även ett sätt för mig att kunna bearbeta det som hänt, inte lägga locket på som jag är så duktig på vid större tragedier tidigare i livet, denna gång kommer jag låta sorgen få finnas, men inte ta över, men den ska få finnas och inte stängas inne. Jag tror det är extremt viktigt att ta hand om sig själv och låta det ta tid, fokusera på sådant man mår bra av för stunden, låta sig göra saker man mår bra av utav att känna skuld för det. Men även få vara ledsen och sörja. 

Snart kommer mina två små Vildingar hem, efter att ha varit borta
i 1,5 veckas tid är saknaden enorm. Vi har tur som har dom små, som kan lysa
upp våran tillvaro, få oss att se framåt och kämpa för deras skull.

All kärlek till er och åter, tack för all omtanke och
 kärlek ni skänkt oss. 

Join the conversation!

  1. <3 Älskade medsyster jag har tänkt på dig/er under de här dagarna och tänkt att om jag kunde tagit en aldrig så liten del av den bottenlösa sorg ni nu måste känna, men det går ju inte, har ni klarat detta så klarar ni allt ni någonsin kommer att stöta på framöver i livet tänker jag :( Var rädda om varandra och kärleken Massor av kramar <3 Christina

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint <3. Tårarna rinner och jag får rysningar i hela kroppen. Hoppas ni som familj läker så småningom. Det fina minnet av dagarna tillsammans kommer alltid att vara med er! Kan knappt tänka mig in i smärtan att behöva lämna ifrån sig sitt barn när man är inställd på att ta med sig honom hem <3. Kram

    SvaraRadera
  3. Jag förstår verkligen.. vi gick igenom samma sak. Nu är jag gravid inom ett år senare, 5 månader gången och man slungas mellan rädsla och lycka. Tiden är ännu inte genomarbetad och jag vet inte hur man bearbetar en sådan sorg. Grinar fortfarande när jag pratar om det.Första ultraljudet var en skräck. Men de säger att tiden läker alla sår och jag känner som du, att skriva om det gör det lättare.
    Kram till dig!

    SvaraRadera

Latest Instagrams

© L I V S G L I T T E R. Design by FCD.