INREDNING | DIY | RECEPT | FAMILJELIV

LILLA HJÄRTAT, VI SES I NANGIJALA.

| On
9/03/2015

Vet inte riktigt hur jag ska börja de här inlägget, kanske blir det bara skrivet men aldrig
publicerat eller så kanske det publiceras. Det finns en massa ord, känslor och tankar som måste få komma ut och få ta plats, livet, verkligheten som den är måste också få ta plats och inte gömmas undan. Verkligheten är inte alltid så vacker, och just nu är våran verklighet mest bara svart av djup sorg och förtvivlan...

Som ni förstår så gick det inte så bra i Uppsala igår, dit dom skickat oss för att ta en extra titt på det lilla hjärtat. Vi hade ändå fått bra prognoser innan, fostervattenprovet visade ingenting avvikande och läkaren i Falun tyckte att han egentligen kunde "släppa" oss men ville ändå för säkerhetsskull ha en extra koll efter 2 veckor. Många resor har det blivit, just vägen till Falun börjar kännas som en helvetesväg rent ut sagt, nästan 20 mil tur och retur varje gång. Och igår fick vi som sagt åka ända till Uppsala...

Vaknade upp efter några få timmars sömn, blivit förkyld under natten och regnet öste ner, hela morgonen kändes konstig och stressig för att hinna iväg i tid då det är långt att åka. Men på något konstigt vis intalade jag mig själv att vi skulle få ett positivt besked eftersom allt var så mörkt och jobbigt just denna morgon.

Efter ett långt ultraljud där hjärtat var i fokus hela tiden fick vi äntligen komma in till barnhjärtspecialisten, där han mycket grundligt och pedagogiskt gick igenom hjärtat och ritade upp del för del på ett friskt hjärta. Sedan kom han till det lilla hjärtat som tickar på härinne i magen, där han förklarade att höger kammare är för liten, segelklaffarna har inte utvecklats normalt och kan inte stängas helt vilket orsakar en enda sörja av blandat blod. Ju mer han ritade och förklarade, ju mer förstod både jag och J vad han försökte förklara, att våran lilla skapelse skulle inte klara av ett liv utanför magen. Hans lilla hjärta är redan så påverkat att det kanske bara är några veckor kvar tills det slutar slå...

Just där, försvinner marken totalt under fötterna, när man inser det man inte vill inse, när det värsta tänkbara scenariot är fakta. Han kommer inte överleva och vi måste ta ställning till när hans lilla hjärta ska sluta slå...

Vi fick två val, antingen måste vi avsluta graviditeten genom en mycket sen abort innan vecka 22+0 vilket gav oss 4 dagar. Eller så får vi låta naturen ha sin gång, vänta på att hans lilla hjärta inte ska orka mer. Två val som är helt fruktansvärda och fyllda med sorg och smärta, men att vänta tills hans lilla kropp inte orkar mer känns inte rätt, när allt redan är påverkat känns det mer rätt för våran lilla kille att få somna in hur jobbigt det än kommer bli att ta farväl av någon som vi trodde skulle få leva med oss härute, någon som varje kväll och morgon gör sig påmind med sina små buffar därinne i magen.

Det värsta är nog denna väntan, först trodde vi att allt skulle gå snabbt, direkt. Men på väg hem från Uppsala ringer dom från Falun, vi måste dit och skriva på papper samt ta en ny ultraljudsbild för att styrka veckorna, Socialstyrelsen måste godkänna när man avbryter en graviditet så sent. Allt känns bara så makabert och som en riktigt dålig skräckfilm, vi får information om att vi tidigast fredag kommer få åka upp igen till Falun för att ta det första pillret som ska avsluta graviditeten, för att sedan få åka hem igen, vänta 2 dygn och sen tillbaka för att genomgå och sätta igång en förlossning.

Just nu känns allt bara mörkt, hur överlever man? Hur klarar man av själsligt att känna den lilla därinne varje kväll efter ett sådant här besked, veta att om ett dygn eller två ska man svälja en tablett som gör att hans rörelser upphör, vetskapen om att det lilla liv vi skapat, som funnits därinne i nästan 6 månader, som bara för några veckor sedan börjat ge livstecken ifrån sig inte kommer få leva ett liv tillsammans med oss, det är för mig helt ofattbart och gör så fruktansvärt ont i själen...

Så nu vet ni hur läget ligger till, det känns både svårt och lättande att bara få ur sig allt i text, speciellt när man inte orkar hålla tårarna tillbaka, inte orkar berätta, när man egentligen inte riktigt vill förstå att det verkligen är som det är. Vi är som i en liten bubbla, där allt är väldigt svart just nu, och känslan av att man inte överlever den här smärtan gör sig påmind varje minut. Att gå igenom en förlossning, all smärta som det innebär både fysiskt och psykiskt är för mig just nu helt ofattbart, hur ska man orka med livet efteråt, när allt blev tvärtom, när allt man förberett sig på och längtat efter går upp i rök. Man tror inte att det är verklighet, man vill inte tro att det är sant...

Diagnosen blev Ebsteins Anomali, vilket enligt specialisten är ett mycket ovanligt hjärtfel. Här var det av den svårare arten och inte förenat med liv, endast 2 barn per år i Sverige drabbas av detta. Så självklart frågar man sig varför? Varför just vårat lilla hjärta? Vad är meningen med detta? Men såklart finns inga svar, endast att det bara är så livet är, en evig berg-o-dalbana där ingenting skall tas förgivet och allt kan hända.

Så på ett år har vi varit gravida två gånger, i början av det nya året försvann det första lilla livet. Vi hade precis träffast jag och J, allt hände så snabbt men vi var ändå lyckliga för det lilla miraklet. Det var nyårsafton och jag minns att man förträngde allt blod, alla tårar och försökte intala sig att allt var bra. Men min magkänsla sa att det inte alls var bra någonstans, ett litet liv som slutade i missfall men som senare visade sig vara ett utomkvedshavandeskap i fri bukhåla. Alltså inte i ena äggstocken, vilket är det vanliga. Så att vara gravid är inte helt förenat med lycka och glädje alla gånger!

Nu ska jag krypa ner under täcket igen, försöka bli frisk från förkylningen och hämta kraft inför dom jobbiga dagarna vi nu har framför oss.

Ta hand om er!



11 kommentarer on "LILLA HJÄRTAT, VI SES I NANGIJALA."
  1. Finner inga ord. Styrka önskar jag er!

    SvaraRadera
  2. I'm so sorry! Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  3. Ta väl hand om dig, sitter med rysningar i hela kroppen när jag läser din text! Styrka och all kärlek till dig och J samt till hela familjen! Änglabarnsmor själv med två små i himlen eller Nangijala som du skriver. Kram

    SvaraRadera
  4. Finns inga tröstande ord . så fruktansvärt orättvist . Har själv mistat en dotter i vecka 41 i plötslig spädbarns död i magen. Ni finns i mina tankar o min lilla ängel Ida kommer ta hand om eran lilla ängel <3 Kram till er

    SvaraRadera
  5. Men åh, stackars er. Jag vet inte vad jag ska skriva för jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig in i hur ni känner er nu. Jag känner så starkt för er och hoppas att ni kan finna tröst i varandra. Beklagar av hela mitt hjärta. kram Annika <3

    SvaraRadera
  6. Så fruktansvärt! Vilken smärta att ta sig genom!
    Styrkekram, Carina

    SvaraRadera
  7. Åh tårarna bara forsar! Har inga ord annat än att det är svart nu men det blir ljusare igen...så småningom.

    Skickar många många tankar till er och gråter med er.

    Kram <3

    SvaraRadera
  8. Så bra av dig att våga skriva och sätta ord på sådant som många inte vågar eller orkar. Så starkt av dig, även om du kanske inte känner dig så stark nu.

    Beklagar att detta hände er familj, och jag hoppas att era andetag en dag inte känns så tunga <3 Ni har ju en fin liten ängel som vakar över er!

    Många kramar till er alla!
    //Irena Miletic

    SvaraRadera
  9. Usch, verkligen hemskt att läsa om detta. Lider verkligen med er, kan inte förstå vad ni måste gått igenom nu.

    Styrkekramar!

    SvaraRadera

EMOTICON
Klik the button below to show emoticons and the its code
Hide Emoticon
Show Emoticon
:D
 
:)
 
:h
 
:a
 
:e
 
:f
 
:p
 
:v
 
:i
 
:j
 
:k
 
:(
 
:c
 
:n
 
:z
 
:g
 
:q
 
:r
 
:s
:t
 
:o
 
:x
 
:w
 
:m
 
:y
 
:b
 
:1
 
:2
 
:3
 
:4
 
:5
:6
 
:7
 
:8
 
:9