VARDAGSPUSSLET & OM OJÄMSTÄLLDHET

Tillbaka till vardagen igen, (varning för långt men viktigt inlägg) litet yrväder hann gå 1,5 dag själv på förskolan i förr förra veckan innan hon drog på sig ytterligare en förkylningsbacillusk PLUS magsjuka. Eller ska vi säga vinterkräkis? Det lutar nog mot det senare för när det väl var igång så insjuknade alla 3 barnen plus jag själv samtidigt, ja men ni förstår ju själva vilket helsike. Är så lycklig att det är över, värsta fasan är just magsjuka, dels för att jag vet om att jag själv alltid blir dålig och känner paniken inför att ta hand om sjuka barn samtidigt som man har svårt att ens orka ta hand om sig själv...

Som kvinna har man svårt att sjukskriva sig har jag märkt, från mammarollen alltså. Borde vara en självklarhet, precis som för männen. Nu går det ju inte alltid att lösa beroende på vad mannen har för jobb, MEN vi borde inte bli så j*vla underproiriterade hela j*vla tiden! 

Blir uppriktigt förbannad på hur skevt allt är, det går upp för mig mer och mer att ingenting är rättvist någonstans när det gäller kvinnor och män. Mannen anses allt för ofta vara den viktigaste personen eftersom dom också oftast tjänar mest pengar, hur vore det om vi kunde jämna ut lönerna ett snäpp? Jämna ut hela livet tack!

Då kanske männen slapp dåligt samvete för att dom är hemma och vabbar samtidigt som vi kvinnor får en chans att känna att vi också faktiskt har ett värde. Att våran hälsa, våran sysselsättning också betyder lika mycket och att vi har lika svårt som männen att komma efter med våran sysselsättning?

Och jag vet att det finns dom som står helt själva utan partner, men eftersom jag lever i ett förhållande så utgår jag också ifrån min situation just nu och andra i samma situation. Jag vet att det är tufft att vara ensamstående, man har inte så mycket till val. Men att veta att man är två med ansvar och den ena inte har möjlighet alla gånger att ta det känns ganska så ruttet det också...

Nu delade vi ju ändå tillslut på vabbandet och det är ju precis så det skall vara, men det är ju synd att det skall uppstå konflikt över just pengar och arbete, det som betyder minst här i livet. Barnen går alltid först och det borde kärleken och omtänksamheten till varandra också göra alla dagar i veckan, pengar behövs javisst, men ej i överflöd, och inte på bekostnad utav omsorg av barn, förhållandet och framförallt inte på kvinnans bekostnad. 

Nu tolkar säkert många av er att det är männens fel, men jag syftar mer på att hela systemet är fel, samhället är fel och snedvridet. Som det ser ut idag så missgynnas vi kvinnor av både föräldraledighet och att vara dom som tar ut mest vab, och sköter det mesta av det obetalda hemmaarbetet. Våran pension blir inte fet utav det, speciellt inte när vi allt för ofta har lägre löner än männen. Så vad gör vi åt problemet?

För om vi kollar på statistik och inte går efter vad vi själva är i för situation utan ser till det stora hela så är det inte jämställt någonstans. Kortfattat visar statistiken att: 

• Kvinnor tjänar mindre än män trots att vi ibland utför exakt samma jobb.

• Kvinnor har ofta mycket högre utbildning, är högskoleutbildade men ändå är vi färre som har högre positioner. 

• Kvinnor jobbar oftast deltid och tar ut vab för att ta hand om barnen, vilket bidrar till lägre pension än männen. 

• Kvinnor arbetar lika mycket obetalt som betalt medan männen jobbar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Obetalt menas allt det som hör logistiken över barn och hem, projektledarrollen och att alltid ligga steget före, planering och att få vardagen att gå runt. 

• Kvinnor utsätts för fler sexuella övergrepp än män, och här menar man såklart inte att män ska utsättas för lika mycket utan att vi måste få detta att upphöra helt för båda könen!

"www.umo.se"

 ”Det duger inte att jobba heltid, hämta sent eller aldrig på förskolan och låta kvinnan ta hela smällen som följer med deltidsarbete.”

"Clara Lindström" 

Tycker det är sjukt viktigt att vi vågar prata om dessa frågor, vågar lufta att den heterosexuella relationen inte alltid är så jämställd som den borde vara utan att männen känner sig kränkta. Självklart ska vi kunna prata om det som svårt i våra relationer utan att vi ska känna oss illojala mot våra män därute, vi har också ett behov av att få känna att vi inte står ensamma i vad vi känner och upplever. Samt att vi faktiskt kräver förändring, ett tyst krig för oss ingenstans, tala är guld min vän! 

" Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet. 

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet. 

Oavsett vad era män tycker om det. "

"Jämställdvardag"