Nu var det länge sedan igen, livet som ni vet, det kommer i mellan mest hela tiden tycks det som. Januari fram tills nu har nog varit dom värsta av de värsta månaderna jag upplevt i mitt 28 åriga liv när det kommer till sjukdomar och vabbande! Oh lord!
Sitter ju på ett ganska stort arkiv av renovering, en del saker har vi varit duktiga på att dokumentera och andra saker mindre. Det går fort i svängarna, och man är ju så ivrig när ett nytt projekt ska påbörjas så i all iver kan man lätt glömma dokumentation av hur allt såg ut innan.
Väggarna här i hallen var tidigare tapetserade med en svart blommig tapet, en liten kick-fix blev det med färg i väntan på om vi ska tapetsera eller ej. Har ju förälskat mig i Pimpernel av William Morris som så många andra och funderar just på om den tapeten skulle smälta in fint här i lilla hallen på Björkallén, vad tror ni?
Johan fick stå för skrapning av alla trappsteg och jag för målningen, A V S K Y R förarbetet och det där med att skrapa är jag väldigt lycklig över att jag slapp! Målning är en himla trevlig syssla med en podd i öronen och vid rätt tillfälle, t.ex. kvällstid när små yrväder sover för natten.
Det blev en himla skillnad och är riktigt nöjd att vi vågade oss på en vit trapp, visst att det börjar bli lite sliten på sina ställen men det är ju lätt att fräscha upp igen med lite mer färg! Så nu återstår det bara att fundera ut om det blir tapet eller ej, är ju så sugen på lite mer liv, färg och form, trots att jag dras till det gråa, vita och naturfärger så börjar det dock smyga sig på märkliga behov av blommigt, färg och form i mitt huvud...
Ett år nästan precis har vi nu bott på Björkallén och i Maj är det 2 år sedan det blev vårt, jag skulle ljuga om jag sa att dessa två år har varit en dans på rosor. Gudarna ska verkligen veta att det tagit på krafterna att renovera, få ett litet yrväder mitt uppe i allt och försöka ha tid för att vårda både relation och kärleken till varandra mitt i allt detta. Men vi kämpar på trots att det stormar mellan varven av både tidsbrist, trötthet och missförstånd...
Livet är verkligen så himla märkligt, ibland känner jag paniken för att jag inte lever det fullt ut, att det liksom rullar på för snabbt och man hinner inte ens känna efter, andas. Jag kvävs av att inte hinna göra saker som själen mår bra av, att inte hinna damma av penslarna, få måla, få fotografera, skapa.
Just nu är jag inne i en väldigt intensiv period av högskolestudier också som ibland gör att man får ännu mer svårt att andas när stressen och paniken infinner sig över att inte hinna det som hinna skall, vabb bland annat är inte optimalt när man har massa koder att lära sig om vi säger så.
Men det är ju så det är med livet, det kommer i mellan och barnen måste alltid få komma först. Man får pussla och hålla tummarna för att man klarar allt trots intensiva perioder, och nu går vi mot vår, himmel så jag längtar efter värme, grönska och lugnare och kreativare dagar utan massa sjukdomar.
Join the conversation!