Sorgmantel, var det ett tecken?

Något mycket märkligt inträffade tidigare idag, har inte riktigt kunna släppa tankarna så det är lika bra att det får komma ut i ord och kanske, kanske är det fler som varit med om samma sak. Har nog aldrig tidigare skrivit om olika tecken, känslor och oförklarliga ting som hänt tidigare i livet, magkänsla och tankar som sedan blir till verklighet, som att man känner på sig vad som komma skall...

Saken är den, att just idag har jag för första gången sedan vår lilla änglapojke föddes träffat en väldigt saknad vän samt min faster, pratat väldigt öppet och mycket om allt vi gick igenom och går igenom just nu. Tittat på bilder tillsammans på vår fina lilla pojke och förundrats över hur välutvecklade små barn faktiskt är i bara v22, att det är ett barn och inte ett foster som sjukvården så vackert kallar dessa små liv fram till v22.

Så mycket av dagen har handlat om vår sorg och om våran lilla kille, jag följer iallafall med min faster ut till hennes butik, det är ett gammalt hus som har blivit uppkallat som det 109 åriga gamla huset som ståt orört i närmare 60 år. Nu är det som sagt en mysig inredningsbutik där allt gammalt är bevarat, så himla, himla vackert. Och nog är det en unik plats alltid, ett hus som har en själ. Visar några bilder mellan all text, fotografierna är sedan förra året, när butiken var ganska nyöppnad, ren kärlek att få fotografera i en miljö som denna.

Hjälper iallafall till att packa upp lite varor, pysslar och myser, precis en stund innan det är dags att bege sig hemöver går jag fram mot fönstret och får syn på en stor vacker fjäril som sitter på insidan av dom gamla fönstrena, först såg det ut som en inredningsdetalj, men ganska snabbt insåg jag att den faktiskt levde. Kände direkt att det var något speciellt med den, visade faster som i sin tur sa - den är nog här för dig. Samtidigt som jag tänker på vad jag fått berättat för mig av en annan kvinna i min närhet för inte så länge sedan, att en stor vacker fjäril visade sig kort efter att en anhörig gått bort, den där närvaron, ett tecken mitt i all sorg och mörker.

Synd nog lämnade jag kameran hemma idag, samt att min mobil var totalt urladdad, men några bilder fick vi ändå via fasters telefon, blev ju såklart nyfiken på vad detta kunde vara för fjäril och vad den hade för budskap med sig. Väl hemma söker jag på Google, en bild på samma fjäril dyker upp, klickar in på länken och under bilden står det - Sorgmantel.

Ryser när jag läser det, precis som att mina känslor och tankar redan visste att skulle ha något med sorg att göra. När en sorgmantel visar sig kan det betyda att man får en påhälsning av någon man tänker mycket på, men den har även ett budskap med sig, vilket fick mig att rysa ännu mer...

Djurens språk enligt Solöga - Dansa, måla, skapa, uttryck dig själv. Min gåva till dig är att kreativt 

gestalta det du vill att andra ska se. - Vi fjärilar bär på drömmar, det är vi som förmedlar dem till dig. 

Vill du leva din dröm här och nu? Gör som vi. Danska din dröm levande. 

Med andra ord - sluta fundera - gör något kreativt av dina idéer.

Det känns lite som att någon däruppe säger, - mamma, gör det hjärtat och själen brinner för, jag finns här och vakar över er. Trots att fjärilen har just namnet Sorgmantel så känns det ändå på något vis vackert. 

Ett litet tecken på att vi kanske är närmare än vad man tror, själen, den lilla själen vandrar vidare och som en mycket vacker och klok kvinna skrev till mig för någon dag sedan, efter hon sänt mig ett ~ Palindrom, Alula, ( small wing ), en liten vinge, en jag tror kommer vidröra dig igen & komma till er...

NÅGRA FÅ TIMMAR AV EN LIVSTID

Ett litet kollage från veckans flöde på Instagram, Vildas rum har legat en hel del i fokus så att säga, vilket känns bra, att vi sakta men säkert försöker få lite ordning, pysslar med sådant som känns roligt för stunden, gamla och nya ideér får ta plats. 

Tanken har slagit mig att det känns som att vi "boar" ändå, precis som i slutet och under graviditet, när man brukar få ny energi för att göra klart allt man vill hinna innan bebis anländer. Det jobbiga är att man blir påmind om att det faktiskt inte kommer någon bebis om några månader, han har redan kommit, några få timmar av en hel livstid fick vi vara med vår lilla ängel, vår lilla L som vi längtat så mycket efter. Hjärnan är fortfarande ur balans och vill inte riktigt förstå, samtidigt som den förstår mycket väl vad som skett. Själen och kroppen är verkligen ett mysterium, bara det att kroppen överlever, fortsätter andas trots extrem fysisk och psykiskt smärta, bara det är ett under, hur mycket en kropp kan klara av egentligen...

Fredag, det är marknad i lilla spökbyn, kallar den så, för det är verkligen så den har blivit uppkallad, vissa tror knappt att det bor människor här längre, men det gör det. Det är bara synd att det inte blomstrar mer, ibland undrar jag vad vi gör här, varför vi bor kvar här. Men vi har våran lilla borg, mitt barndomshem, så länge man älskar sin lilla borg & har några älskvärda själar omkring sig så spelar det nog faktiskt inte så stor roll vart man bor. Men vi kan ju hålla tummarna för att just våran lilla spökby kanske blir mer vacker med tiden, trots att det är en gammal nedlagd gruvort...

Marknad var det ja, Vildingarna är såååå taggade, mindre taggad är jag, hade ju längtat efter den här marknaden, få gå med magen i vädret och bara vara lycklig. Nu är det bara tomt härinne, men vi får göra det bästa utav helgen ändå, Vildingarna kommer skina som solar, och ja, det smittar av sig...

Nu blev det mycket text, vilket egentligen inte var meningen från början, men när huvudet är fullt av tankar och känslor kan det lätt bli så. Jag hoppas ni förstår att detta är mitt sätt att bearbeta allt som hänt, få låta tankarna och känslorna komma ut i ord, istället för att stängas inne. 

TA HAND OM ER

♡

SUPERSÖT FÖRVARING & LIVET JUST NU

God kväll på er därute, hoppas ni haft en bra dag, här hemma tar vi fortfarande dagen lite som den kommer, känslorna är väldigt upp och ner precis som humöret och tankarna. Det var precis som kuratorn sa till oss, att vi skulle gå om varandra jag och J, när den ena är uppe är den andre nere, precis som en berg-o-dalbana, och lite så har det faktiskt varit. Men det viktiga är att vi har varandra och att vi kan acceptera när den andre vill vara för sig själv eller kanske bara vill vara nära. Livet är inte lätt just nu men vi försöker hitta små ljusglimtar ändå...

Att få pyssla med barnrummen och lägga fokus på Vildingarna just nu känns bra, att man hela tiden påminner sig om att det är för deras skull vi måste ta tag i livet och leva vidare även fast att det känns som hjärtat stannar ibland. Har även lite smått börjat skriva upp och planera inför framtida mål och kreativa projekt, bara det jag själv tycker skulle vara roligt, försöker vara noga med att inte lägga press, eller göra sådant som inte riktigt intresserar mig. Behöver guldkanter just nu och det är att få vara kreativ och skapa när kroppen tillåter, när orken finns...

Visar några bilder från Vildas rum och ett litet tips på supersöt förvaring i form av lego-klossar, finns i alla möjliga färger och just dessa ska jag skriva upp på önskelistan. Några vita, turkosa & rosa hade varit perfekt att förvara alla små pyssel saker, pennor, pärlor & glitter i. Visst är dom söta? Om ni vill veta vart dom finns så kan ni kika HÄR, HÄR & HÄR ♡

Ovanpå den vita hyllan har vi ett fång med rosa magnolia, finns på Rusta, tycker dom är himla fina att dekorera med! Nämnde i ett tidigare inlägg att jag skulle visa er sängen vi byggt, det är bara stommar som ser ut som ett litet hus i träfärg. För den som är nyfiken så finns det redan en bild på instagram (livsglitter), annars så kommer det säkert upp ett inlägg här i veckan/helgen med fler bilder och beskrivning på hur man bygger den själv för en billig peng! Men först måste jag hitta ett bra ställe att fotografera den ifrån, inte det lättaste när man bara äger ett fast 50mm objektiv, i värsta fall får det bli bilder la mobilen!

Kaninlampan har hängt med i många år nu, när Vilda döptes för 6 år sedan klickade jag hem denna, och ja, den har ju inte hamnat i något skåp direkt men lampan behöver fixas då små fingrar, fingrat lite för mycket på den! Kaninlampan hittar ni HÄR.

Onsdagskväll, vildingarna har nyss lagt sig för natten,

hör små viskningar mellan rummen, små, små busfrön, får

avsluta här och kika in för att säga godnatt igen...

♡

INSPIRATION TVÄTTSTUGA

| INSPIRATION | TVÄTTSTUGA | BILDKÄLLA | HOUSE OF PHILIA |

Så förälskad i tvättkorgen, Laundery Goods!

☆

En ordentlig tvättstuga är verkligen något jag saknar här hemma, sökt runt på lite inspiration och fastnade helt och hållet för den här fina tvättstugan, samt den dö-snygga tvättkorgen! Gillar när det är ljust och fräscht med inslag av industri för att bryta av. Tvättkorgen kommer från märket House Doctor och ni hittar den HÄR. Så 5 stjärnor av 5 möjliga får helt klart denna tvättstuga av mig!

ATT FÖRSÖKA GÖRA MÅ-BRA I SJÄLEN SAKER

Idag är det en vecka sedan vi födde vår lilla änglapojke, det känns så lustigt, som att det vore igår men samtidigt som att det skulle ha gått flera år. Min tidsuppfattning har blivit något rubbad efter allt vi gått igenom dom senaste 2 veckorna, försökte övertyga J om att det minsann bara gått en vecka sedan vi var i Uppsala på onsdag...Jooomenvisst...så lite smått efter är jag, men snart tror jag att det återgår till det normala också. Vildingarna är hemma igen och det känns så otroligt skönt att bara få ha dom nära, det blir liv igen, man kan sakta men säkert börja fokusera på må-bra saker för själen mellan varven av sorg och tomhet...

W W W . L I V S G L I T T E R . S E

Så just nu försöker jag göra bara det som känns bra för stunden, att få skapa och vara kreativ är något som alltid fått mig att må bra så länge det inte ligger någon press bakom det. Ett litet virkat regnmoln fick det bli samt en ny liten tavla till Vildas rum, sleep, dream & play. Tavlan med den lilla slumrande filuren är en akvarellmålning tillägnad just min lilla tjej, Vilda & Trollsländorna heter den. Sött som sockervadd vill hon allt ha det i sitt lilla krypin, precis som så många andra 6 åringar ♡

Det lilla molnet har jag virkat på frihand utan mönster, kan man virka så är det inte speciellt svårt att lista ut själv hur man skall bära sig åt. Ett tips är att först rita upp lite snabbt hur man tänkt sig, sedan har man ju en liten skiss att kika på. Annars finns det säkert bra mönster och beskrivningar på hur man virkar moln på google! 

En annan dag ska jag visa er mer från Vildas rum, barnrummen är ständiga projekt och så himla roliga att få pyssla i och ändra om mellan varven. För en tid sedan delade Vildingarna rum, men nu har dom fått ett varsitt eget rum här hemma.

HOPPAS NI HAFT EN BRA DAG

OCH TA HAND OM ER

♡

ATT AVBRYTA EN GRAVIDITET

| LILLA L I MAGEN | VECKA 22 |

Vill börja med att tacka alla ni fina själar därute som skänkt oss så himla mycket kärlek och omtanke efter det vi gått igenom den senaste veckan. Det har varit både jobbigt och skönt att kunna skriva av sig härinne, när man har så många runt sig som vill veta hur man mår, hur allt går  osv, så är det lättare så än att behöva skriva/prata om samma sak om och om igen. Och som någon nämnde tidigare, detta är ju min sida, mitt lilla bo som jag gör precis vad jag vill med. En till anledning till att jag valt att dela med mig utav vårt liv så mycket som jag gjort under dessa dagar är just för att det pratas för lite om verkligheten, hur livet faktiskt kan se ut. Hade själv uppskattat att kunna läsa mig till om hur andra känt, hur dom bearbetat sorgen, hur förlossning och tiden efter kändes. Men jag önskar även att man hade varit mer förberedd på vad som faktiskt kan hända under en graviditet, oftast får man höra att risker hit och dit är så liten så det ska man inte bry sig om, upplever att det är för mycket lull-lull kring graviditet och barn, kanske för att inte skrämma upp och skapa onödigt mycket stress och oro, vilket inte heller är nyttigt. 

Men när det väl inträffar, det ofattbara, så vänds världen upp och ner. Man kliver in i en bubbla där man inte tror att man lever, där allt är så overkligt, man vill inte tro att det är sant, man vrider och vänder på varje ord, varje tanke, försöker hitta lösningar som inte finns. Istället för att acceptera att det är såhär det ser ut och ta det därifrån. 

Det är så många saker jag hade velat veta om innan, saker som man fick information om precis när det inträffade, eller minuter innan, saker man kanske hade velat förbereda sig mentalt på, vetat om innan. När vi var där i Uppsala och läkaren förklarade hur läget såg ut, att vi skulle föda ett dött barn i v22 så trodde jag självklart att allt skulle gå extremt snabbt, att vi kanske skulle åka direkt till Falun för att avsluta, starta en förlossning. Men att sedan få reda på att det var massor av väntetid, att behöva gå flera dagar med en liten kille som levde rövare i magen och vetskapen av att han ändå inte skulle överleva länge till, det är fruktansvärt jobbigt och jag önskar verkligen att ingen ska få uppleva det. Dagarna kändes som år, och tankarna hann vandra tusen mil och tillbaka igen för att sedan inse att det fanns ingen annan utväg hur mycket man än vred på allt. Här hade jag uppskattat om denna information fanns långt innan man ens blev gravid, kanske är det bara jag som känner så efter denna erfarenhet. Alla är vi olika.

Sjukvården borde ha en mer grundlig information, helst en hel bok så man kunde förbereda sig mentalt på hur man avbryter en graviditet, där allt finns, från början till slut. Något som jag upplevde som jobbigt var att behöva ta Mifegyne, en tablett som avstannar graviditeten för att sedan åka hem i 2 dygn och bara invänta igångsättning av förlossningen. Ingen hade förklarat för mig vad som händer, trodde att det var tabletten som skulle ta död på våran lilla kille i magen. Åka hem för att sedan invänta att han skulle sluta röra sig? Hur brutalt är inte det själsligt?!!

Efter mycket sökande på nätet hittade jag information om att tabletten bara avstannar själva graviditeten, gulkroppshormonet för 2 dygn, det tar inte död på barnet. Man räknar med att själva förlossningen ska göra så att barnet dör, ibland överlever dom, några minuter eller få timmar efter dom kommit till världen. Jag kände vår lilla pojke ända in i det sista, vet inte vad som är jobbigast, att veta att han fortfarande lever eller att veta att man har ett dött barn i magen. Och nu är jag brutalt ärlig, ni får ursäkta mig för det, men det är så mina tankar gick...

Så hur jobbigt det än är att sitta här och skriva, gå igenom händelserna igen, vill jag ändå göra det ifall att det kanske är något därute som varit med om samma sak, eller ska gå igenom samma sak och vill läsa mer om det. Det är även ett sätt för mig att kunna bearbeta det som hänt, inte lägga locket på som jag är så duktig på vid större tragedier tidigare i livet, denna gång kommer jag låta sorgen få finnas, men inte ta över, men den ska få finnas och inte stängas inne. Jag tror det är extremt viktigt att ta hand om sig själv och låta det ta tid, fokusera på sådant man mår bra av för stunden, låta sig göra saker man mår bra av utav att känna skuld för det. Men även få vara ledsen och sörja. 

Snart kommer mina två små Vildingar hem, efter att ha varit borta

i 1,5 veckas tid är saknaden enorm. Vi har tur som har dom små, som kan lysa

upp våran tillvaro, få oss att se framåt och kämpa för deras skull.

All kärlek till er och åter, tack för all omtanke och

 kärlek ni skänkt oss. 

♡

DU FATTAS OSS, LILLA HJÄRTAT.

| LILLA L | 7 SEPTEMBER | 680GRAM | 31CM LÅNG |

♡

Det är lördag, 5 dagar har gått sedan vi fick träffa vår lilla änglapojke för första och sista gången. Det är fortfarande så overkligt, som att vi är i en bubbla där vi slungas mellan enorm tomhet och sorg. Att vakna varje morgon och inse att det inte finns ett litet liv i magen gör så fruktansvärt ont, men på något vis lever vi ändå trots att det känns som att hjärtat stannat.

I måndags tog vi vår packning för att lägga in oss, inväntade värkar för att sedan hamna uppe på förlossningen. Att veta om att all smärta inte är till någon nytta gör självklart att hela förloppet känns mer, men jag trodde aldrig att det skulle göra så vansinnigt ont, ondare än vid mina tidigare förlossningar med barnen. Efter ca 10 timmars brutal smärta både fysisk och psykiskt kom han, vår lilla fina kille. Så välskapt och vacker för att bara vara i vecka 22. 

Vi hade honom hos oss både måndag och tisdag sedan var det dags att ta farväl, efter att ha granskat varje tum av vår fina lilla kille, fått både fot och handavtryck samt fångat så många bilder det bara gick så var det ändå så himla overkligt och svårt att ta farväl. Hjärnan och kroppen är inställd på att få ta med sig ett litet liv hem till tryggheten, inte lämna kvar det lilla livet, när det går upp för en, att vi måste lämna honom vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Tomheten och sorgen äter upp en inifrån...

5 dagar har gått, det känns overkligt, efter att ha isolerat sig totalt börjar man ändå förstå att livet måste fortsätta hur jobbigt det än är. Känslan av att inte ha något att se framemot kommer hela tiden, tomheten, sorgen och även ilskan på hur orättvist och hemskt livet kan vara. Rädslan för att uppleva samma sak igen gör att man funderar mycket, om man någonsin kommer våga sig på att bli gravid igen. Chanserna är små att samma sak skulle kunna ske, men samtidigt finns det en risk, klarar själen av det? 

Imorgon är det söndag och vi får äntligen hem Vildingarna, dom har varit så saknade, är så tacksam över att dom inte har behövt se all sorg och smärta under denna tid. Vi har tur som har dom i våra liv, en anledning till att stiga upp på morgonen hur jobbigt det än är, en anledning till att livet måste fortsätta och att vi sakta men säkert kan börja leva igen, le och känna en längtan inför framtiden.

Men just nu tar vi en dag i taget, försöker bearbeta och få hjärnan att förstå att det är såhär det är nu, oavsett hur vi vrider och vänder kommer ingenting att ge oss vår lilla L tillbaka. Vi har honom i minnet och där kommer han för alltid att finnas kvar, precis som i hjärtat.

Det är ett barn och inte ett litet outvecklat foster, allt finns där och ser precis ut som en liten bebis fast mycket, mycket mindre. Det är verkligen helt otroligt, från att bara vara en liten prick till att bli så utvecklad på bara några månader. Människan och kroppen är verkligen ett mirakel, och ännu större mirakel är väl ändå alla barn som föds friska och välskapta...

♡

DEN EVIGA VÄNTAN

Det känns som att tiden står stilla, tankar som - hur kan detta ens vara möjligt? Hur kan detta ens vara humant? All denna väntan som sliter en i tusen bitar, till vilken nytta mer än att det skapar en massa sår i själen?

Sedan i Onsdags har vi vetat om att vi måste avsluta våran lilla killes liv alldeles för tidigt, för att det finns ingenting att göra. När man får ett sådant besked vill man helst bara skrika ut - söv ner mig, plocka ut honom nu så vi kan få sörja och gå vidare...

Men nej, att socialstyrelsen måste ge sitt godkännande först känns helt sjukt, att man ska behöva vänta på deras besked när man hamnar i en sådan här situation skulle jag gärna vilja ha förklarat för mig, till vilken nytta? Vet att vi frågade läkaren om det kunde bli nekat, men nej, inte när det är denna typ av fel, ett hjärtfel som inte går att fixa till, när barnet inte kommer överleva utanför magen får dom inte neka ett avbryt. Så varför denna väntan på deras svar? För att sedan få vänta flera dygn till innan själva förlossningen kommer äga rum? Så många frågor men så få svar...

Lördag morgon, vi vaknar av att väckarklockan tjuter, J tar min hand i sin under täcket och vi ligger kvar en stund extra, det känns så overkligt, dagen då det första steget ska inledas. Vi åker till Falun för att svälja den första tabletten som ska avstanna graviditeten, Mifegyne. Vi sitter och väntar på att bli inkallade, två starka sparkar upp mot revbenen, tar J:s hand så han får känna, första sparken som känns utanpå magen fick han uppleva några minuter innan tabletten skulle sväljas. Bottenlös sorg och miljoner tankar - finns det verkligen ingen återvändo? Man försöker hitta lösningar men här finns inte en enda att ta till...

Vi får en ung sköterska, frågar lite om hur det känns och hur vi mår, sedan kommer hon med tabletten, håller den i handen samtidigt som hon frågar - är du säker på att du vill ta denna? Blir både chockad och irriterad, har jag något val?!! Samt meddelar hon att efter du svalt denna finns ingen återvändo, du kan/får inte ångra dig.

Alla tankar känns bara sjuka och konstiga, vetskapen om att vi nu måste åka hem, vänta i 2 dygn för att sedan åka tillbaka igen för en förlossning känns bara helt overkligt och brutalt. Åka hem med alla dessa tankar, sorgen och smärtan. Hur mycket psykisk och fysisk smärta klarar en människa av egentligen? Har en höft som gör mig förhindrad att göra saker, foglossning, varje liten rörelse känns som ett knivblad roterar runt därinne, åkte på en dunderförkylning som även den gjort mig förhindrad, trött och orkeslös, om man bara hade sluppit det så kanske tiden hade gått lite snabbare, kunnat fixa med saker istället för att ligga i sängen med alla tankar, dag ut och dag in. Sorgligt nog tar den psykiska smärtan ändå över och med det kan jag konstatera att detta är det värsta jag upplevt i mitt liv hittills.

Imorgon, Måndag kl 07:30 ska vi befinna oss i Falun igen för att sätta igång förlossningen. Sista dygnet med lillen i magen, sista natten som gravid, sista natten med en liten kille som lever rövare inne i magen. Det känns som att vi ska på begravning, vilket det på sätt och vis är. Det senaste dygnet har tankar och behov av att samla minnen uppståt, ultraljudsbilder, magbilder, hans hjärtljud osv måste sparas. Vi vill även ha våran lilla kille hos oss efter förlossningen, samt hans hand och fotavtryck, först kändes det helt otänkbart och läskigt, men inte nu. Känns mer naturligt, det är ju vårt barn, något vi skapat tillsammans...

Det är många som hör av sig, tyvärr finns ingen ork till att prata med någon, uppskattar all kärlek och omtanke som så många människor skänkt oss under dom här dagarna. Många som gått igenom samma sak, gör att man någonstans känner att några förstår sorgen, tankarna och allt det där mörka. Att man är inte ensammast i hela världen, utan det finns fler som gått igenom samma sak, som delar med sig av sina egna erfarenheter. Det betyder så mycket mer än vad all information via sjukvården kan ge...

Just nu återstår bara mer vila, illamåendet efter tabletten gör sig påmind hela tiden,

försöker förbereda mig mentalt på morgondagens förlossning, hur man nu kan lyckas med

något sådant när all smärta kommer vara förgäves...

- Vi ses i Nangijala,

lilla hjärtat.

LILLA HJÄRTAT, VI SES I NANGIJALA.

Vet inte riktigt hur jag ska börja de här inlägget, kanske blir det bara skrivet men aldrig

publicerat eller så kanske det publiceras. Det finns en massa ord, känslor och tankar som måste få komma ut och få ta plats, livet, verkligheten som den är måste också få ta plats och inte gömmas undan. Verkligheten är inte alltid så vacker, och just nu är våran verklighet mest bara svart av djup sorg och förtvivlan...

Som ni förstår så gick det inte så bra i Uppsala igår, dit dom skickat oss för att ta en extra titt på det lilla hjärtat. Vi hade ändå fått bra prognoser innan, fostervattenprovet visade ingenting avvikande och läkaren i Falun tyckte att han egentligen kunde "släppa" oss men ville ändå för säkerhetsskull ha en extra koll efter 2 veckor. Många resor har det blivit, just vägen till Falun börjar kännas som en helvetesväg rent ut sagt, nästan 20 mil tur och retur varje gång. Och igår fick vi som sagt åka ända till Uppsala...

Vaknade upp efter några få timmars sömn, blivit förkyld under natten och regnet öste ner, hela morgonen kändes konstig och stressig för att hinna iväg i tid då det är långt att åka. Men på något konstigt vis intalade jag mig själv att vi skulle få ett positivt besked eftersom allt var så mörkt och jobbigt just denna morgon.

Efter ett långt ultraljud där hjärtat var i fokus hela tiden fick vi äntligen komma in till barnhjärtspecialisten, där han mycket grundligt och pedagogiskt gick igenom hjärtat och ritade upp del för del på ett friskt hjärta. Sedan kom han till det lilla hjärtat som tickar på härinne i magen, där han förklarade att höger kammare är för liten, segelklaffarna har inte utvecklats normalt och kan inte stängas helt vilket orsakar en enda sörja av blandat blod. Ju mer han ritade och förklarade, ju mer förstod både jag och J vad han försökte förklara, att våran lilla skapelse skulle inte klara av ett liv utanför magen. Hans lilla hjärta är redan så påverkat att det kanske bara är några veckor kvar tills det slutar slå...

Just där, försvinner marken totalt under fötterna, när man inser det man inte vill inse, när det värsta tänkbara scenariot är fakta. Han kommer inte överleva och vi måste ta ställning till när hans lilla hjärta ska sluta slå...

Vi fick två val, antingen måste vi avsluta graviditeten genom en mycket sen abort innan vecka 22+0 vilket gav oss 4 dagar. Eller så får vi låta naturen ha sin gång, vänta på att hans lilla hjärta inte ska orka mer. Två val som är helt fruktansvärda och fyllda med sorg och smärta, men att vänta tills hans lilla kropp inte orkar mer känns inte rätt, när allt redan är påverkat känns det mer rätt för våran lilla kille att få somna in hur jobbigt det än kommer bli att ta farväl av någon som vi trodde skulle få leva med oss härute, någon som varje kväll och morgon gör sig påmind med sina små buffar därinne i magen.

Det värsta är nog denna väntan, först trodde vi att allt skulle gå snabbt, direkt. Men på väg hem från Uppsala ringer dom från Falun, vi måste dit och skriva på papper samt ta en ny ultraljudsbild för att styrka veckorna, Socialstyrelsen måste godkänna när man avbryter en graviditet så sent. Allt känns bara så makabert och som en riktigt dålig skräckfilm, vi får information om att vi tidigast fredag kommer få åka upp igen till Falun för att ta det första pillret som ska avsluta graviditeten, för att sedan få åka hem igen, vänta 2 dygn och sen tillbaka för att genomgå och sätta igång en förlossning.

Just nu känns allt bara mörkt, hur överlever man? Hur klarar man av själsligt att känna den lilla därinne varje kväll efter ett sådant här besked, veta att om ett dygn eller två ska man svälja en tablett som gör att hans rörelser upphör, vetskapen om att det lilla liv vi skapat, som funnits därinne i nästan 6 månader, som bara för några veckor sedan börjat ge livstecken ifrån sig inte kommer få leva ett liv tillsammans med oss, det är för mig helt ofattbart och gör så fruktansvärt ont i själen...

Så nu vet ni hur läget ligger till, det känns både svårt och lättande att bara få ur sig allt i text, speciellt när man inte orkar hålla tårarna tillbaka, inte orkar berätta, när man egentligen inte riktigt vill förstå att det verkligen är som det är. Vi är som i en liten bubbla, där allt är väldigt svart just nu, och känslan av att man inte överlever den här smärtan gör sig påmind varje minut. Att gå igenom en förlossning, all smärta som det innebär både fysiskt och psykiskt är för mig just nu helt ofattbart, hur ska man orka med livet efteråt, när allt blev tvärtom, när allt man förberett sig på och längtat efter går upp i rök. Man tror inte att det är verklighet, man vill inte tro att det är sant...

Diagnosen blev Ebsteins Anomali, vilket enligt specialisten är ett mycket ovanligt hjärtfel. Här var det av den svårare arten och inte förenat med liv, endast 2 barn per år i Sverige drabbas av detta. Så självklart frågar man sig varför? Varför just vårat lilla hjärta? Vad är meningen med detta? Men såklart finns inga svar, endast att det bara är så livet är, en evig berg-o-dalbana där ingenting skall tas förgivet och allt kan hända.

Så på ett år har vi varit gravida två gånger, i början av det nya året försvann det första lilla livet. Vi hade precis träffast jag och J, allt hände så snabbt men vi var ändå lyckliga för det lilla miraklet. Det var nyårsafton och jag minns att man förträngde allt blod, alla tårar och försökte intala sig att allt var bra. Men min magkänsla sa att det inte alls var bra någonstans, ett litet liv som slutade i missfall men som senare visade sig vara ett utomkvedshavandeskap i fri bukhåla. Alltså inte i ena äggstocken, vilket är det vanliga. Så att vara gravid är inte helt förenat med lycka och glädje alla gånger!

Nu ska jag krypa ner under täcket igen, försöka bli frisk från förkylningen och hämta kraft inför dom jobbiga dagarna vi nu har framför oss.

Ta hand om er!

ULTRALJUD OCH FOSTERVATTENPROV

Idag var vi som jag tidigare nämnde till Falun igen för ytterligare ett ultraljud,

det hela började på rutin ultraljudet, att man tyckte sig se en skillnad på ena kammaren på

hjärtat, att den var något rundare i formen än vad som är normalt. Vi blev kallade dagen efter igen

för att en läkare även skulle få gå igenom hjärtat, samt gjordes ett fostervattenprov för

att utesluta större avvikelser. Det visade inget som tur var och jag är så glad att vi

gjorde provet trots att jag var livrädd för själva ingreppet!

Idag var vi på besök igen, 2 veckor har gått sedan förra kollen och läkaren

ville skicka oss vidare till Uppsala redan imorgon. Har moderkakan i framvägg, då är det

svårare att se hjärtat tydligt och i Uppsala har dom bättre verktyg samt barnhjärt-specialister.

Så nu håller vi tummarna igen för att det inte ska vara något större fel på

lill-killens hjärta därinne. 

Man målar alltid upp saker större än vad dom 

är, katastrof-tankarna är många, men samtidigt kanske det är

ett sätt att förbereda sig på det värsta.

♡

ULTRALJUD NR 5 & ETT LITET HJÄRTA

Ett litet insta-kollage från förra veckans

flöde ( livsglitter )

Idag kl 14:00 har vi en jourtid för att göra ytterligare ett ultraljud,

håll tummar och tår för att det lilla hjärtat ser helt okej ut.

♡