9.9.11

Posetivt tänkade

Underbara dag och fruktansvärda dag..
Hjärnan är ett mästerverk av konstigheter, jag tog mitt sista bloss igår. Sedan dess har min hjärna varit i en ständig kamp om att få gå ut och ta..ta..det där blosset. Jag ger mej inte..kroppen är starkare än hjärnan, jag sa till M igår kväll. Det får göra hur j*vla ont som helst men jag ska lyckas!
Jag kommer inte lova att jag kommer att lyckas, det har jag gjort många gånger förr. Denna gång försöker vi bara överleva dom här fruktansvärda första dagarna, sen..sen blir det bättre!

Ena sekunden är jag glad och lycklig, känner mej befriad, ren & att jag kommer klara det här, bli en hälsosam människa. MEN det svänger snabbt, minsta lilla motgång och jag blir ett monster! Jag gör verkligen allt för att inte skälla på barnen, men det är svårt..Små hjärnspöken som vill att jag bara ska strunta i allt och "må bra igen". Kanske må bra för stunden, stilla begäret. Men framtiden då? Vart tog den vägen?

Den största anledning till att jag slutar är först och främst för mina barn skull, jag vill inte att dom ska ha en mamma som kanske blir sjuk i cancer, som försvinner för tidigt. Jag kände verkligen att det var stopp då Vilda som är 2,5 år går ut på balkongen, tar mitt paket med cigaretter, tar upp en, sätter den i munnen och sträcker sej efter tändaren. Där sa det stop! Fy så hemskt! Så liten och vet ändå exakt vad mamma gör därute på balkongen. Jag vill inte att mina barn tar efter ett sådant beteende, jag tror att om jag fortsätter röka kommer säkert Vilda också börja när hon blir äldre. Om jag lyckas sluta kanske jag kan förhindra det

Det svåraste är att få bort vanan och tänket. Att man har det så inpräntat i huvudet att man ska ut och röka efter varje sak man gör ungefär, så man liksom kommer på sej själv att man är påväg ut på balkongen, och där slår det mej.. men..jag ska ju sluta röka.. då blir man både arg och irriterad. Bara att bita ihop.

Tack alla ni vänliga själar som lagt ner er tid och berättat det ena med det andra! Ni är guld värda, och ingen fara..detta ska inte bli någon sluta röka blogg..fniss.. små inslag av hur det går kanske men inte mer.

Kramar L

5 kommentarer:

  1. Klart att du kommer att klara det!

    En vän slutade röka för ett par år sedan, hon var en häxa i några veckor, men alla visste ju varför och försökte att låta henne vara så gott det gick. Hon var envis och arg, hon klarade det och nu är hon rökfri :)

    Själv slutade jag helt (även om jag inte var heltidsrökare)när min faster dog i vidrig cancer när jag var 17. Hon lämnade ett stort hål i familjen, och sorgen finns fortfarande kvar. Kommer aldrig någonsin att glömma hennes mans och dotters ansikten när de gick i kyrkgången på begravningen...

    Du kommer att klara att hålla dig rökfri om du bestämt dig för det! Det är ett stort och starkt steg, men också det enda rätta att göra när man har fina små barn som älskar en.
    Heja på och kram till dig!

    SvaraRadera
  2. starkt jobbat och bra att du har barnen som motivation, den motivationen försvinner aldrig. Jag tror absolut att du kommer klara av det. :)

    SvaraRadera
  3. Jag började röka när jag var 13 och slutade med hjälp av boken "äntligen ickerökkare" av Allen Carr 5 år senare. 3 år efter det var jag dum och trodde att jag skulle kunna börja feströka så fick ta upp boken igen och läsa den igen.
    Mitt tips är att inte sluta gå ut när dina vänner går ut. Följ med och njut av sällskapet istället för cigaretten. :)
    Bra att du vill bli rökfri tycker jag. Tycker det är bra att du försöker. Lycka till.

    Sofie

    SvaraRadera
  4. Sofie: Tack för boktipset! Den ska jag kolla upp, jag har lätt att ta till mej böcker, det jag läser om så den kan sägert hjälp mej ♥

    SvaraRadera
  5. Med den inställningen du har, så ger jag mej sjuttan på att du kommer att lyckas! :)
    Visst, vanor är svåra att bryta, men ingenting är omöjligt bara man har rätt inställning och tänk - och det tror jag absolut att du har!
    Lycka till!
    Kram

    SvaraRadera

ADAGIO © 2016 | Template by Blogs & Lattes